The Silent Group – en frilansande konstnärs upplevelse av Samtidskonstdagarna i Malmö 2023
Under hösten 2023 fick konstnären Hasti Radpour ett resebidrag genom hemsidan www.ostgotakonst.se för att delta i Samtidskonstdagarna i Malmö 25-27 oktober. Samtidskonstdagarna är den största återkommande mötesplatsen för konstaktörer i Sverige och pågår under tre dagar och fyllda med workshops, samtal och utbyten. Det här är Hastis reflektion på dagarna.
Jag hoppar av tåget i Malmö, det regnar lätt. Vattendroppar på mitt ansikte gör mig piggare efter den sömnlösa natten och resan. Hittar Moriska paviljongen och blir imponerad över så många deltagare. Jag känner inte igen så många. Redan då och innan man går in i föreläsningssalen ska man välja morgondagens workshop, ett svårt val! På listan står Postkodstiftelsen som bjuder på en workshop om hur man söker stöd för sitt projekt, Nordiska kulturkontakt och Nordiska kulturfonden som berättar om möjligheter för internationellt samarbete, Kulturrådet som erbjuder samtal om samtidskonsten infrastruktur och Konstnärsnämnden som berättar om möjligheter till internationella samarbeten för konstarrangörer. Jag väljer Nordisk kulturkontakts workshop eftersom jag är intresserad och har arbetat med internationella konstnärer tidigare. Efter detta val och in i lokalen ska man välja ytterligare en workshop för eftermiddagen. De flesta är förvirrade, går runtomkring och försöker förstå schemat. Från de många förslagen väljer jag Gonçalo Marqués som vill berätta om sitt residens projekt Northern Sustainable Futures.
Innan första föreläsningen börjar, ber arrangörerna oss att placera oss i rummet enligt Sveriges karta och platsen vi kommer ifrån. Alla går runt igen och försöker hitta nord, väst, öst, syd osv. Ganska i mitten står jag, Samine Asri (konstnär) och Louise Johansson Waite (konstkonsulent på Östergötlands Museum), alltså endast tre personer från Östergötland! Låt oss ta en stund och fundera på detta…
Fördelningen fortsätter. Nu ska man ställa sig på markerade platser för de olika yrkesroller. På ett litet hörn i rummet står vi, verksamma konstnärer. Jag räknade inte noga men vi kanske var 20 personer. Resten av deltagarna (ca 200 personer), arbetade med andra yrken, relaterade på olika sätt till konsten och konstnärer. Jag tänkte direkt på konst och kulturens dilemma. Det skapar så många olika yrken runtomkring sig, ändå står konstnärerna själva ofta i periferin. Konstnärer och kulturutövare har så ofta väldigt begränsade tillgångar och möjligheter. De söker jobb hos de andra yrkesgrupper som existerar för att konsten ska existera! Ironiskt, komplicerat och orättvist, tycker jag.
Jag hade förväntat mig att träffa flera konstnärer på plats, men så blev det inte. Deltagande i seminariet kostade pengar. Det är inte lätt för många konstnärer att delta och övernatta i Malmö. Sedan undrar jag om informationen om de här dagarna hade nått alla konstnärer! Självklart inte. Därför är vi, konstnärer, de udda fåglarna i rummet igen, en känsla som har följt mig hela livet; lite utanförskap och mycket mellanförskap!
Seminariet innehåller presentationer, diskussioner i grupper och brainstorming. Det känns faktiskt lite intressant och overkligt att sitta i samma grupp med KRO, Kulturrådet, Konstnärsnämnden. Som frilansande konstnär sitter jag ofta och söker information, uppdrag och stipendier från just de här organisationerna. Det gör man digitalt och ofta har man inga kontakter med riktiga personer utan det handlar om hemsidor, blanketter och mailadresser. Det var skönt att bli påmind om att bakom det digitala, finns det fortfarande riktiga människor!
I gruppen diskuterar vi kring de olika roller, regler och svårigheterna vi handskas med i våra yrken. De lyssnar då jag berättar om mina erfarenheter, behov och funderingar som frilansande konstnär, de nickar artigt, de uttrycker sin förståelse i korta meningar. Men diskussionerna vänds mot det byråkratiska systemet snabbt. De flesta är tjänstemän och har gemensamma intressen och funderingar. Jag börjar lägga märke till hur litet begreppet ”konstnär” används i diskussionerna!
Jag blir mer och mer fundersam om konsten och konstnärers existens och påverkan mitt i allt det här.
Dagen är lång men välorganiserad, vi rör oss i lokalen ofta och byter grupp för att skapa nya diskussioner och kontakter. Viktiga och stora frågor togs upp och vi försöker reflektera, hitta eventuella lösningar. Ibland sitter vi tysta och har ingenting att komma med. Ekonomin och den katastrofalt dåliga budgeten som bildkonsten tilldelas varje år, hänger som ett mörk och tungt moln över huvudet på oss. Ett hjärtlöst hinder för alla förslag, önskemål och förhoppningar. Andra utmaningar så som människors sjunkande välbefinnande, fördelning av makten, kampen om demokratin och den ökande digitala makten, kommer också upp i diskussionerna som körsbär på tårtan.
Jag lämnar första seminariedagen fundersam. Det glädjer mig verkligen att jag har fått träffa inspirerande människor och att jag fick lätta mitt lidande konstnärliga hjärta lite grann genom att prata om konstnärers utmaningarna. Men att bara sitta och försöka smälta in alla svåra diskussioner går inte riktigt ihop med min överaktiva hjärna som hela tiden söker stimulans och möjligheter till skapande. Det som jag missar i schemat är konstnärers föredrag, synpunkter från vår sida! Det känns som om det är mest yrkesgrupper runtomkring konstnärer som delar med sig av sina erfarenheter och byråkratiska regler och hinder. Då tänker jag att det skulle passa bättre om seminariets namn, Samtidskonstdagarna, kunde ha varit annorlunda.
Diskussionerna fortsätter andra dagen också. Det känns trist att färre konstnärer är med jämfört med dagen innan. Jag ser med spänning fram emot en performance i eftermiddagen av den inspirerande Malmöbaserade konstnären Gülbeden Kulbay. Hon har bett oss att ta med ett personligt föremål. Vi ställer oss i en stor cirkel. Konstnären ber oss att en och en gå mot mitten av cirkeln, lämna föremålet vi har med oss och säga ett ord eller mening om det. Deltagarna lämnar ifrån sig sina föremål och ropar några ord högt. Föremålen är mycket intressanta, personliga, nostalgiska, ironiska. Jag funderar, vad ska jag lämna? Jag har några saker i fickan men de säger ingenting om mig. När det är min tur, går jag spontant mot mitten av cirkel och sätter mig ner på golvet. Jag lämnar mig själv och ropar högt: Föremål!
Gülbedens och min blick möts en kort stund, redan då känner jag hennes generösa bekräftelse, öppenhet och hennes stöd för mitt deltagande. När alla lämnat sina föremål, kommer konstnären och sitter på golvet mitt emot mig, vi andas djupt och börjar improvisera. Hon väljer ett objekt, tar upp en liten doftflaska ur en tygpåse och läser texten på flaskan högt och tydligt, den som lämnat objektet kommer fram och får objektet tillbaka ihop med doftflaskan. Gülbeden låter mig fortsätta på samma vis. Vi turas om, vi byter plats, vi tar paus. Vi kontaktar varandra ibland med ett leende och ibland genom att titta varandra i ögonen länge. Vi är inte rädda för den kroppsliga kontakten, vi sitter axel mot axel och känner varandras kropp och andetag. Performansen slutar när sista personen hämtar sitt objekt och sin doftflaska. Konstnären och jag kramas och tackar varandra för ett oväntad och härligt första möte.
Denna performance gav mig väldigt mycket hopp och gemenskap. Tjänstemän och de andra yrkesgrupper diskuterar på sitt sätt, vi konstnärer har vårt sätt. Ett stort tack till Gülbeden Kulbay för det välbehövliga, fina och meningsfulla atmosfär som hon skapade i rummet.
Dagen fortsätter. Arrangörerna ber oss att skriva våra önskemål om tema för vidare diskussioner på post-it lappar och sätta upp dem på en vägg. Sedan ska var och en välja ett av teman, sitta i grupp med deltagare som delar samma intresse och börja prata och reflektera. Min konstnärliga, rastlösa hjärna är lite uttråkad och behöver lite stimulans! Jag går fram och skriver ” The silent group” på min post-it lapp. Javisst, jag skapar en egen grupp som ska sitta tysta i kontrast till de andra. Jag ser den lite som en protest eller kanske bättre sagt, en reflektion över konstnärens utmaningar i dagens samhälle, att våra röster inte hörs så ofta, våra utmaningar blir fler och större och framtiden förblir oklar. Jag sitter i min grupp, jag observerar deltagarnas reaktion. Jag ser att några är nyfikna och vill testa min grupp. Kom igen säger jag inombords! Ta steget! Det är inte så farligt!
Vi blir tre personer. Medan de andra grupperna diskuterar högljutt, sitter vi tysta i en cirkel. Efter fem minuter, tar jag upp papper och penna och börjar skriva spontants frågor, jag skickar pappret tyst vidare till nästa person. Denne läser och skriver sitt svar och skickar pappret vidare. Jag ställer frågor och de svarar. Vi har en dialog fast på ett annat sätt. Frågorna är annorlunda men lika viktiga som de andra teman som diskuteras i andra grupper. Det blir mer verkligt, ärligt och förståeligt tycker jag. Inga stora flashiga ord utan enkla och tillgängliga.
Vi ger varandra tid att svara, ingen stress. Ibland lämnar vi inga svar, ibland blir det former och teckningar istället för ord som uttrycker otroligt mycket! Vissa frågor är svåra att svara på, då är det våra blickar som möts och vi kommer överens att gå vidare. Vi fortsätter ungefär en halvtimme. I mitten av vår lilla cirkel samlas många lappar med frågor och svar. Det blir dags för fika och deltagarna går förbi vår plats, många står och läser lapparna, några fotar. Jag ser att de är intresserade. Vi som deltog i silent grupp tackar varandra utan ord. Grupperna fortsätter sina diskussioner igen efter fikat, då får man byta grupp om man vill. Några stannar vid min grupp och vill gärna vara med men väljer slutligen att sitta med sina kollegor i andra grupper. Kom igen! Våga! säger jag inombords.
Denna gång är vi två som sitter tysta. Dialogen flyter på snabbare och mer intensivt. Jag testar något nytt, efter mina egna frågor, lämnar jag papper och pennan till honom. Han förstår direkt att det är hans tur att ställa frågor. Vilken diskussion alltså! Mellan en konstnär och en tjänsteman. Dynamiskt och viktigt. Tiden går fort. Vi är lite överraskade när arrangören meddelar att tiden är över. Vi tackar varandra utan att säga några ord. Bilder på pappren och min grupp finns här för er som är nyfikna. Frågorna är på engelska för att underlätta det för de engelsk talande deltagarna.
Sista dagen handlar om olika konstresor runt om i länet och besök på museer och ateljéer in i stan. Jag blir lite kär i Malmö. Favoriterna är det fantastiska utställningen av Ingela Ihrman i Malmös konsthall och Lilith performance studio. Båda var helt enkelt unika och levande. Jag fotar, antecknar, ställer frågor och försöker ta in så mycket jag kan. Många gånger under våra besök i Malmö, önskar jag att Linköping hade samma aktiva konstscener. Det saknas infrastruktur, intresse, energin, en viss öppenhet, ett mod för risktagandet och förstås ekonomin och stöd.
Vi tittar bland annat på ateljéerna i det fantastiska och gigantiska huset där Lilith, Skånes konstförening och KKV konstnärerna och några andra verksamheter befinner sig. Där finns det verkligen space att skapa. Många stora verkstäder för alla möjliga tekniker, högt i tak och välutrustade. Vi träffas på konstnärer som springer omkring i lokalerna och byter några ord och skapar digitala kontakter genom Instagram till exempel. Det som märks direkt är engagemanget och den inkluderande miljön. Internationella konstnärer är medlemmar och får utställningsmöjligheter. Föreningen har utbyte med andra städer och länder i form av utställningar och artist in residens. Detta saknas också hos oss!
Det finns självklart både ris och ros. Konstföreningen berättar om sina utmaningar för oss. Vi hör att deras framtid är också lite oklar eftersom huset är i stort behov av renovering och ägaren har signalerat intresse för att kanske sälja huset eller bjuda in andra verksamheter. Så egentligen sitter vi i samma båt. Jag berättar lite kort om vår älskade Skylten område och ateljéer. Vi skakar på huvudet och går tysta i korridorerna. Finns det hopp för oss undrar vi?
De här tre dagarna har varit otroligt givande, utmanande och inspirerande. Många nya kontakter skapades och idéer föddes. Nu behöver jag tid att få ordning på all information och intryck i hjärnan och hjärtat och börja bearbeta de. Jag önskar att flera likadana evenemang händer och att fler konstnärer skulle ha möjlighet att delta. Vi behöver varandra, vi behöver att höja rösten tillsammans. Kanske inte alltid i form av ett seminarium utan i det format som konstnärer är mer bekanta med.
Peace