Stiltje på gräshavet – Himmelstalund och Skulpturparken
2021 är tillgången till konst på museer och gallerier stängd. Vad som återstår är den öppna konsten, den offentliga konsten. Jag ser hela staden, i mitt fall Norrköping, som en utställning.Det finns faktiskt ett offentligt konstverk på Syltens industriområde med en spännande historia. 1991 målade de tre konstnärerna Amen, Circle och Zappo verket Admire Nature på en vägg vid en rivningstomt som länge fungerat som parkering. Detta graffitikonstverk var ursprungligen planerad för en mer central plats, Hornsgatspuckeln på Södermalm i Stockholm. Men på grund av den då rådande kulturpolitiken kom denna färgsprakande fresk, som föreställer en artrik regnskog, att hamna i ett avsides industriområde i Norrköping.
Så sent som 2017 uppmärksammade Norrköpings Konstmuseum konstverket med ett seminarium och frågan om hur den skulle bevaras. Kanske var det efter detta som väggen vaxades för att skydda målningen. I dag är ett av Sveriges äldsta bevarade graffitikonstverk i ett bedrövligt skick. En bit puts mitt i målningen har fallit bort, färgerna är utfrätta. Mindre skickliga graffitimålare har sprayat väggen med vit färg och nån har skrivit KULTURFITTA tvärsöver.
Kanske är det symptomatiskt för tiden. 2021 pågår ett kulturkrig också här, och regnskog förstörs i Amazonas liksom i Norrköping. När det gäller Admire Nature vet jag inte vem eller vilka som ska hållas ansvariga. Det är en kollektiv förlust för staden Norrköping, och för konsten generellt. Förlusten blir värre av att förstörelsen är medveten och troligen ideologisk.
Lördagen den 23 januari 2021 är det fyra grader varmt ute och sol. Det verkar som om hela Norrköpings befolkning är ute och går. De går i Folkparken, de vandrar på kyrkogårdarna och längs Strömmen och vidare ut över Himmelstalunds gräshav.
Det var Himmelstalund som blev spelplats för nästa Norrköpingsutställning 1964, NU64. Här finns ett äldre offentligt konstverk, nyrenoverat och i höstad nyplacerat mellan Mässhallarna och Motala ström: skulpturen Rymdkonstruktion av Elis Nordh. Det är ett av få spår av konst från NU64. Det står strax bakom den till utställningen uppförda, vitmålade byggnaden mässhallen.
Idag är det svårt att förstå utställningen NU64 på plats. Jag får ta den tjocka, sepiabruna utställningskatalogen till hjälp.
NU64 invigdes i stor stil den 26 juni 1964. Enligt programmet skulle alla flaggor, både offentliga och privata, hissas. Från Rådhusets torn hördes en klockspelskonsert och sedan skulle det marscheras från Rådhuset till Folkets Park — en avsevärd sträcka — till ackompanjemang av militärmusikkårer. Allt som förspel till att”Deras majestäter Konungen och Drottningen anländer för att äta en av staden erbjuden lunch på Folkborgen med särskilt inbjudna gäster”.
Även om det snart är sextio år sedan, så låter invigningsprogrammet mer än lovligt gammalmodigt. Det var en uppenbarligen en medveten tanke att slå en bro mellan Konst- och industriutställningen 1906 och NU64. Bland annat uppförde Stadsteatern två tablåer DÅ06 samt DÅ64 under ledning av skådespelaren Bertil Norström.
Hur var det då med konsten? På de bergknallar som sticker upp ur den nu gräsbeklädda gamla sjöbottnen finns Norrköpings äldsta konst: hällbilder från bronsåldern. I Norrköping kring Motala Ström finns 7 000 hällristningar, knappt 1 700 av dem finns på Himmelstalund, och det går fortfarande att hitta nya. De flesta är från bronsåldern, 1 700-500 före vår tideräkning. Med andra ord: Norrköpings största konstutställning är också den äldsta.
Kanske hade Elis Nordh när han skapade sin Rymdkonstruktion en tanke att hans konst skulle fjärma sig så mycket som möjligt från de gamla hällbilderna ristade i sten. Men trots att hans konstverk reser sig smäckert och dynamiskt mot den blå vinterhimlen, så är konstruktionen bokstavligt lika jordbunden som hällarna, och det som förenar dem är deras symboliska språk.
Även den dåvarande konstmuseichefen Gösta Lilja, som i katalogen bidrar med en kort text om kulturstaden Norrköping, hade också en jordbunden, pragmatisk och planmässig kultursyn: ”Med en ny tid har kulturbegreppet breddats, givits ett rikare och vidare innehåll. Det har skett mot bakgrunden av materiella landvinningar och en större fritid. Till kulturinstitutionerna räknas i dag även våra skolor och bildningsorganisationer, som inte längre syftar till en praktiskt nödtvungen läxa. Dit hör alla de institutioner som formar vår yttre miljö. Och dit hör de som arbetar för en riktig och rikare fritid”.
Knappa sextio år senare känns Gösta Liljas budskap igen.
Just på Himmelstalund är den utveckling han talar om tydlig. En dag i början på 2000-talet ringde jag en kommunal tjänsteman. Bronsåldersföreningen, som etablerat sig på Himmelstalund, och skapat ett litet museum vill expandera. Vad säger kommunen?
Tjänstemannen svarar att hela Himmelstalundsområdet är under utredning som syftar till att besluta vilken verksamhet som ska finnas där. Utredningen började strax efter det att den där utställningen las ned, säger han. Jag frågar om han menar NU64. Det gör han. Jag påminner honom då om att kommunens utredning pågått under hela min livstid.
Fast utvecklingen står ju inte stilla bara för att kommunen planerar långsamt. Än idag, 57 år senare, funderar Stadsbyggnadskontoret över vilka byggnader på norra Himmelstalund som är värda att bevara. På den södra sidan har det hänt saker. Redan i början av 80-talet byggdes en ishall, den följdes av en stadion för racketsporter, en hall för curling, ännu en ishall, en arena för basket, en skatepark och senast en friidrottsarena.
Jag har i grunden inget emot det. Men det får ju en allvarlig kulturpolitisk konsekvens när kultur- och fritidsnämnden får ansvara för så många anläggningar med fasta kostnader. Utrymmet för verksamhet krymper. Det nya prutas hellre bort till förmån för allt som ska bevaras. Och i Norrköping skulle dessutom både Stadsbibliotekets och Konstmuseets byggnader behöva underhåll. Kulturstaden Norrköping är gediget kulturkonservativ.
Med det vidgade kulturbegreppet är allt kultur men ingenting längre konst.
Tillbaka till NU64 och dess plandrivna utvecklingsoptimism. Det fanns rikt med konst inom ramen för utställningen. På Fridtunatäppan nära Konstmuseet fanns utställningen Svenskt 60-tal med samtida svenskt måleri. 28 svenska konstnärer — alla män! — från Torsten Andersson till Anders Österlin. Därutöver fanns en idéutställning, Konst i offentlig miljö. Norrköpingskonstnärerna fick hålla till godo med en utställning i Stadshuset, och på själva utställningsområdet visades en utställning om Carl Bernhard Wadström, lanserad som en 1700-talsfilantrop från Norrköping som blev ”pionjär för nutida u-landstankar”.
Idag kan man säga att arvet från NU64 och Svenskt 60-tal finns i Konstmuseets skulpturpark bakom museet. Olle Baertling är den konstnär som tagit steget från Svenskt 60-tal till Skulpturparken. Hans Xraf från 1972 är egentligen en långhalsad målning direkt på himlen. De diagonallinjer som finns i hans målningar är här fyra svetsade järnstänger som delar in himlen i spetsiga geometriska vinklar. Här finns också Gert Marcus Cubo centripeto centrifugo från 1987. Ett block i vit marmor från Carrara. På blockets sida finns en diagonal linje, som bildar ett krön. Den antyder den centripetalkraft som illusoriskt hotar det massiva stenblocket.
Min favorit är annars Arne Jones Katedral: två ärggröna dansande figurer som tillsammans bildar en grundstruktur som formar en kyrka. Andlighet och mänsklighet förenas i en helgedom för konsten. Det andra verket av honom står framför museibyggnaden. Spiral åtbörd är Norrköpings mest kända och inflytelserika offentliga konstverk.
Ja, Skulpturparken är en fin plats. Under perioder har Konstmuseet gjort den till en oss sommartid. Men på senare tid har den blivit eftersatt och hotas av att uppfattas som ett centralt placerat skrotupplag. Därför är det heller inte helt förvånande att någon inte alltför begåvad tjänsteperson inom kommunen föreslagit att Skulpturparken ska rymma Norrköpings ständigt växande Stadsarkiv. Det är en tanke som verkar ekonomiskt och utrymmesmässigt ogenomförbar. Det bärande motivet från kommunen verkar vara att Konstmuseets magasin och Stadsarkivet båda härbärgerar gammalt skräp.
Så välkomna till Norrköpingsutställningen NU21! Här finns mycket att se, och en del att förundras över i staden där nästan allt kallas kultur men ingenting får vara konst.
Mats Granberg