Skärblacka – en helt vanlig bruksort, olik alla andra
Under sommaren och hösten 2023 pågick projektet Blicka mot Blacka, ett konstprojekt med fokus på Skärblacka som undersökte hur konstnärliga värden och processer kan användas inom ramen för gestaltad livsmiljö. Projektet var ett samarbete mellan Norrköpings Konstmuseum och Östergötlands museum och konstnärerna inbjudna i projektet var Anna Märta Danielsson och Mika Liffner. Konstnären och pedagogen Cecilia Castro bor och verkar i närområdet och har skrivit en reflektion på hennes relation till orten och dess närhistoria och vad projektet gav för möjligheter till platsen och dess identitet.
Skärblacka är en helt vanlig bruksort. Här finns en fabrik, människor i reflexvästar, pizzerior, A-traktorer, skola.. här finns också ett rikt föreningsliv, musik, idrottsklubbar, matkultur med allt från Nobelmiddagsmenyer till reggae-bakverk och cocosbollar. Här lever berättelser om ett samhälle som glömts bort av kommunpolitiker bredvid berättelser om eldsjälar som ger allt för laget, ungdomarna, orten. Samt en mängd andra helt vardagliga berättelser om helt vardagliga extraordinära liv.
Jag är en av dem som växt upp här. Det är sant och samtidigt inte riktigt… Jag har alltid bott i Vånga. Vi som växt upp här vet att det är skillnad. Gränsen är orubbligt fastslagen någon gång för mycket länge sedan. Bönder i Vånga, bruksarbetare i Blacka. Inte för att något av det ena är bättre eller sämre, det är bara skillnad.
Bild från projektredovisning i Skärblacka centrumplan, Cecilia Castro i bild.
Ändå är Blacka min ort. Precis som den här beskrivningen av den är min egen. En liten tårtbit av helheten.
Mitt tidigaste minne av Skärblacka är den säregna doften, inte fabrikens, utan den på postkontoret. Doften var karbonpapprets doft och så ett mjukt rassel av Ballograf-pennornas kedjor. Idag doftar det mat i den lokalen. Restaurangen Lingon och Dill huserar där nu. En lunchrestaurang med rejäla portioner husmans men som även serverar matkonst a la Nobelmeny.
Torget kändes stort när jag var liten och i dess ena ende tronade biblioteket. Det låg på andra våningen i fd. kommunhuset. Trappan upp liknade den som Bell sveper nerför i Disneys Skönheten och Odjuret. Dessutom hade biblioteket en balkong, jag fick aldrig möjlighet att gå ut på den men för en flicka född 1986 med prinsessambitioner var det drömhuset. Nu har biblioteket flyttat ner på Centrumplan i huset där coop tidigare låg.
På och omkring Centrumplan finns många verksamheter. Utöver tidigare nämnda finns här florist, tandläkare, apotek, gym, med mera. Likväl omnämns platsen mellan dessa aktörer, alltså själva torget ibland som ”tom” eller ett ”ingenmansland”. Det kommer sig nog främst av att ägandet av marken är så uppdelat att ingen har mandat, eller skyldighet, att ta något helhetsgrepp om den. Platsen är mest ett mellanrum.
Ett mellanrum har potential att bli allt, det kan ses som ett passivt utrymme men också som en plats för omdaning av ordningen, en kraft, som Monica Strand skriver i boken Konsten att Gunga (2008). Under 2023 har Östergötlands museum och Norrköpings Konstmuseum bjudit in konstnärerna Mika Liffner och Anna Märta Danielsson att i samskapande med ortsborna ta sig an detta mellanrum, att gestalta och utforska dess möjligheter.
Del av projektredovisning på centrumplan i Skärblacka, 13-14 oktober 2023
Konstnärernas arbete med att närma sig Skärblacka, att skapa relationer till platsen och till oss som vistas här öppnar för nya sätt att se på en hemvan plats. När jag möter konstnärerna talar de om denna, för dem nyfunna plats, med värme och en önskan om att få bidra till något varaktigt, något som skänker en känsla av omsorg. De fascineras av den eviga plym av vattenånga, moln, som stiger ur fabriksskorstenen och ser i den en metafor för drömmar. I röken finns något oföränderligt men också något ständigt skiftande. Detta har konstnärerna tagit fasta på i sitt gestaltande arbete.
Doreen Massey skriver i boken For Space (2005) att vi ofta tolkar en plats som en representation för något, en fast punkt i tiden som berättar något om samhället, om människorna som bor där. Detta förleder oss att se en plats som statisk, kanske för att det är för ogripbart för oss att överskåda hela den komplexitet som är en plats. Att acceptera att vi bara kan se ett utsnitt av vad platsen är innebär att vi också tappar kontroll över platsen.
Genom de samtal som konstnärerna initierat, har berättelsen om Blacka visats ur flera tidsperspektiv. De har varit öppna för att se platsen i olika tider och låta den vara dynamisk och föränderlig. I lagren av berättelser som konstnärerna tagit del av och som de bygger vidare på i sina gestaltningar syns de stora förändringarna bredvid de små, alldagliga och nästa omärkliga händelserna. Berättelser som hur ortens centrum förflyttat sig mellan olika delar av samhället över tid och en antydan till hur olika generationer lever på samma ort men med olika perspektiv på dess centrum, periferi och betydelse. Genom de drömmar, tankar och historier som konstnärerna samlat in och tagit som grund för sin egen förståelse av platsen finns 600 år gamla berättelser och drömmar från idag.
Del av projektredovisning på centrumplan i Skärblacka, 13-14 oktober 2023
I sin gestaltning har konstnärerna bland annat arbetat med små, pågående och enkla processer av mellanmänskligt samspel. Målade stenar har placerats ut utanför den temporära ateljén och allt eftersom tid förflutit har de flyttats, staplats och tillkommit nya. Allt som ett tyst samtal, en dans eller ett spel mellan konstnärer och boende.
Kan man förstå en plats? Hur man än vänder och vrider sig ser man bara ett utsnitt, en tårtbit av helheten. När konstnärerna under ett par dagar i oktober lät belysa fabrikens rök, denna ständiga och föränderliga ström av moln satte de även spotlight på själva platsbegreppets ogripbarhet. Jag föreställer mig hur de säger: se här! Blicka mot Blacka och den rörelse genom tid och rum som är en plats, liksom alla platser, alldeles unik.