Samtidskonstdagarna 2023 – Vilken roll har vi för att samtidskonsten ska kunna fortsätta att spela en viktig roll?
Under hösten 2023 fick konstnären Samin Asri ett resebidrag genom hemsidan www.ostgotakonst.se för att delta i Samtidskonstdagarna i Malmö 25-27 oktober. Samtidskonstdagarna är den största återkommande mötesplatsen för konstaktörer i Sverige och pågår under tre dagar och fyllda med workshops, samtal och utbyten. Det här är Samins reflektion på dagarna.
Samtidskonstdagarna var en kombination av samtal, erfarenheter från fältet och workshops i syfte att stödja konstscenen arrangerade av Statens konstråd. Dagarna arrangerades i år i Malmö den 25-27 oktober.
Att besöka ett antal utställningar var en del av evenemanget tillsammans med att möta myndigheter i Sverige och övriga Norden med konstfokus. Tillsammans med andra finansiärer och bidragsgivarna anordnades workshops och information och möjligheter för konstnärer presenterades under dagarna.
Som exempel bjöd Kulturrådet in till ett rundabordssamtal om möjligheter att stärka samtidskonstens infrastruktur och den internationella närvaron av bildkonst, form och konsthantverk. Konstnärsnämnden presenterade även möjligheter till internationella samarbeten för konstarrangörer.
Ett av de intressanta samtalen jag tog del av den första dagen var med Gonçalo Marques under rubriken Northern Sustainable Futures. Samtalet handlade om hur han arbetar med att bygga infrastruktur för konst i en by i Moskosel, på landsbygden i norra Sweden, under namnet Moskosel Creative Lab. I den här byn blandas konst, natur och innovation med uppslukande kulturupplevelser och det skapas nya plattformar för att ekonomiskt stödja konstnärer.
I jämförelse med de andra samtalen jag tog del av var Northern Sustainable Futures mer praktiskt och realistiskt förankrat. Ur min synvinkel var detta ett projekt som lyfte fram innovativa infrastrukturer och metoder som driver på kreativitet och tillväxt i samhället och lyfte hur man stärker ett växande intresse hos människor att flytta till landsbygden i norra Sverige. Enligt Gonçalo själv är det en plats där mötet och utbytet står i centrum och där nya idéer kan växa. Gonçalo såg potentialen i att blanda olika discipliner, vilket inspirerade honom att skapa en plats för att dela med sig och mötas på. Han trodde att vi tillsammans (vi som var där och andra) kan utveckla en starkare ”multi-location” som täcker in många områden med samma kärnmål; tillväxt och utveckling av varje individs visioner. Ha sa: “it is a sustainable concept that somehow is difficult to spread: to work together without having to depend on each other, but being advantageous to everyone.”
Han har drivit initiativet sedan 2019 och verksamheten befinner sig i mellanlandet mellan kultur- och näringslivssektorn. Han ville att det ska finnas flera arbetsateljéer på platsen, att många ska kunna arbeta tillsammans och att det skulle vara ett nav för skapande. Dock hade han inga bidragsgivare eller kulturellt stöd för driftskostnader och driver platsen huvudsakligen privat, ibland med projektfinansiering och genom att organisera aktiviteter.
Skillnaden mellan Moskosel Creative Lab och andra co-working spaces är att de vill vara en plats som blandar olika typer av discipliner. Dessutom ligger man där man ligger och erbjuder dessutom boende i på plats för de som engagerar sig.
Jag antar att samtalet med Gonçalo Marques var mer praktiskt och realistiskt förankrat än andra teoretiska samtal eftersom olika typer av problem för konstnärerna och lokalbefolkningen stod inför tillsammans med vilka typer av lösningar som faktiskt kan erbjudas när det gäller dessa typer av situationer kunde diskuteras. I samtalet pratade vi tillsammans om erfarenheterna från människor i Moskosel Creative Lab och relaterade frågor snarare än teoretiska antaganden eller presenterade siffror. Samtalet handlade om situationer och byggde på all tillgänglig information i frågan.
Under samtalet pratade jag med Gonçalo om de två medverkande i projektet; konstnärerna och lokalbefolkningen. Som jag ser det blir många lokalbor ofta missnöjda med nykomlingar då jag tror att de känner att deras närmiljö blir exploaterad av dem. Även om närvaron av konstnärer i området är en möjlighet att återuppliva kreativiteten i samhället, kan det vara svårt för lokalbefolkningen att se de förändringar som påverkar deras miljö.
Vi diskuterade även två frågor som väcktes i kring ämnet: Hur har kreativa aktiviteter en positiv effekt på ett samhälle och kan främja en hållbar utveckling? Kan också kreativa aktiviteter – som konstnärsresidens – på ett givande sätt förnya relationerna mellan konstnärerna och övriga samhället?
Vi i gruppen avslutade denna diskussion kring frågan; konstnärer som kommer till residensets förmågan att bidra till bildandet av ett gemensamt kulturcentrum. Konstnärerna tyckte vi bör kunna skapa en känsla av tillhörighet och främja medskapande och integration mellan platsen och människorna där. Genom residensprogram delar konstnärerna de dagliga rutinerna med andra grupperna i samhället och lämnar inte bara sina verk hos dem utan också minnet av en relation som sen leder till social sammanhållning. Faktum är att kreativitet som uppstår som en kollektiv process kan utöva en direkt inverkan på den sociala hållbarheten. Kreativiteten rör sig från individen till samhället och påverkar beteenden, känslor, vanor och uppfattningar.
Bild på utställningen Frutti di Mare av Ingela Ihrman på Malmö Konsthall
En annan intressant del av Samtidskonstdagarna var att besöka utställningar, konsthallar, kollektiva arbetsplatser och ateljéer i Skåne. En av utställningarna jag besökte var Frutti di Mare med Ingela Ihrman på Malmö Konsthall. Ingela Ihrman utforskade på ett lekfullt sätt vad det innebär att vara människa. Med humor och allvar lyfte hon frågor om identitet och tillhörighet genom att titta närmare på andra livsformer och hur vi förhåller oss till varandra. Hon undersökte de starka känslorna i vardagen som begär, lust, längtan och ensamhet i sina verk.
En av de frågor som togs upp på konferensen var: Vad har vi för roll i att samtidskonsten ska kunna fortsätta att spela en viktig roll? Denna fråga tillsammans med utställningarna vi besökte fick mig att fundera på hur Samtidskonstdagarna skulle kunna utgöra en brygga mellan myndigheter, finansiärer och bidragsgivare med konstnärer.
Som konstnär var Samtidskonstdagarna ett bra tillfälle för mig, att bekanta mig med konstnärliga verksamheter i Malmö och lära mig mer om svenska arrangörer, aktörer och finansiärer som är direkt engagerade i konstnärer och konstprojekt. Under dessa tre dagar upplevde jag dock att flera faktorer så som ekonomiska premisser påverkar förståelsen av konstbegreppet hos arrangörer, bidragsgivare och finansiärer. Möjligen vill de med det skapa ett incitament som kan framkalla både kreativitet och ansvarstagande inom konstsektorn och hos konstnärer, men finanskrisen styr allt. Denna fråga har lett till att de konstsektorer som redan är synliga har fått större spridning, snarare än de som är marginaliserade och osynliga.
När det gäller besöken på de konstnärliga naven i Malmö besökte jag även KKV Monumental Malmö och Lilith Performance Studio. KKV Monumental Malmö är en kollektiv arbetsplats för yrkesverksamma konstnärer. På denna plats finns möjlighet att använda speciella verkstäder, utrustning och att delta i kollegiala möten. Det drivs av en medlemsförening med verkstadschefer och en styrelse. Baserat på informationen som jag hittat om Lilith Performance Studios är det en ideell konstorganisation och en oberoende arena för performance som grundades 2007 av konstnärerna och curatorerna Elin Lundgren & Petter Pettersson. Varje år ges konstnärer en unik möjlighet att genomföra och presentera nya storskaliga performance på plats i studion i Malmö, eller någon annanstans i staden, som pågår under en längre tid och i nära samarbete med arrangörerna.
Dessa två platser gav fina möjligheter till konstnärer att få tillgång till både utrymme och utrustning. Både dessa platser riskerar dock att stängas eftersom ekonomin för att driva dessa platser inte räcker till just nu, och bidragen för konst och kultur har minskat i Skåne den senaste tiden, liksom i många andra städer.
Skånes konstförening arrangerade del del av programmet som innehöll besök av olika konstplatser i Skåne. Jag valde den runda som visade platser i Malmö, men antalet administratörer, aktörer och finansiärer som besökte de konstnärliga nav upplevde jag inte var många. De flesta besökarna var konstnärer medan ett betydande antal tjänstemän förväntades besöka dessa platser och även engagera sig. De förväntades visa hur mycket de bryr sig om konstnärernas situation och hur ivriga de är att satsa på konsten. Jag tror att den här typen av av kommunikation och reaktion på konst ibland så småningom kan vara effektiv och leda till dialog mellan parter, inklusive tjänstemän och konstnärer.
Det antas att det räcker med att ha konferenser, presentera data och publicera information för att öka medvetenheten om och uppmärksamma området konst, men jag anser att det är tillräckligt att ge konstnärerna en röst – som en huvudaktör i debatterna – och ge dem en plattform för att uttrycka sina åsikter och dela med sig av sina erfarenheter av sin konstnärliga verksamhet, om arbetsförutsättningar och utmaningar. Att uppmärksamma konstnärer, skapa en dialog mellan offentliga förvaltningar och konstnärer och involvera dem i ämnen som de står i centrum för, bidrar till konstnärernas synlighet. På Samtidskonstdagarna deltog jag i olika workshops, och i mindre grupper diskuterade vi ett gemensamt ämne. I grupperna försökte jag beskriva problemen genom konstnärernas perspektiv och delade med mig av mina erfarenheter och svårigheter som jag möter som konstnär, men jag tror att konstnärerna för det mesta är osynliga.
På grund av bristen på gemensamma nämnare, och de olika nivåer av perspektiv som finns bland konstnärer och tjänstemän, kan vi inte göra framsteg mot ett gemensamt, konkret åtagande. Därför tror jag att de andra deltagarna aldrig skulle kunna förstå vad jag försökte beskriva om konstnärers problem. Som ett resultat av detta problem minskade antalet konstnärer avsevärt efter den första dagen. Dock föredrar jag att alla konstnärer skulle ha gjort motstånd mot denna hierarki och önskar att de istället hade försökt uttrycka sina åsikter, eftersom konstnärens egen röst är ett viktigt bidrag till att få fram konstnärernas behov och dessutom ge kontinuitet. Sammanfattningsvis var min medverkan på Samtidskonstdagarna 2023 i Malmö mycket nyttigt eftersom det ledde till förståelse för konstnärernas roll och utmaningar som de står inför i de nordiska länderna.
Tillsammans med de teoretiska aktiviteterna i programmet var besöken hos konstnärer och ateljékollektiv, av utställningar och föreställningar, fantastiska. Nu vet jag mer om olika projekt och aktiviteter som drivs inom olika organisationer så som Kulturnämnden, Kulturrådet, Nordisk kulturkontakt och så vidare. Från och med nu, när jag ansöker om olika konstnärliga projekt, är jag mer självsäker eftersom jag bär med mig kunskapen om hur man driver olika projekt i olika organisationer.