Samtal i absolut mörker
”SAMTAL – ett samtal i absolut mörker” en workshop som Mattias Hofvendahl deltog på, vilken genomfördes på Jönköpings läns museum den 6 mars 2019. Verket: ”SAMTAL – ett samtal i absolut mörker” är ett verk av Frida Sandström i samarbete med Viktor Sandström. Det producerades ursprungligen av Skogen i Göteborg och har hittills presenterats på Skogen, Göteborgs konsthall och på DOCH – Stockholms konstnärliga högskola. Frida Sandström arbetar i gränslandet mellan konstkritik och pedagogik, med fokus på skrivande och performance. Viktor Sandström är kompositör och ljuddesigner, med en bred bakgrund inom elektroakustisk, improvisations- och klassisk musik.Workshop på Jönköpings läns museum
När jag var liten var jag rädd för mörkret. Det finns ett obehag och ett hot i att något kan betrakta oss utan vår vetskap, att deras blick kan följa våra rörelser och handlingar. Att det finns något oidentifierat som har möjligheten att när som helst utifrån egen vilja och agenda ge sig till känna. Rädslan kanske är en instinkt som är medfödd och som vi bär inom oss.
Det är den tanken som uppkommer när jag blir ombedd att ta på ögonbindeln som sträcks fram till mig. Jag leds sedan sakta genom dörrar och korridorer till det rum där jag ska vara en av deltagarna i Performance verket ”samtal i absolut mörker” som kureras och modereras av Frida Sandström.
I Det mörka rummet står ett bord dukat med mat och dryck. Jag får hjälp att sätta mig ned i en stol vid bordet och blir ombedd att vänta tills de övriga deltagarna som ska närvara har hämtats. I bakgrunden ligger en ljudmatta som stänger ut alla ljud från den plats jag tidigare befann mig på.
När alla är samlade börjar vi med att äta den middag som står serverad framför oss på bordet. Allt ligger i mörker. ingen av oss kan se någonting. Vi får trevande försöka att hitta vatten, samarbeta för att skicka drycken mellan oss. Försiktigt och sakta häller vi upp i våra glas för att inte spilla.
Det som blir tydligt redan här, är en känsla av att tiden börjar bromsas in. Rörelserna blir långsammare och mer kontrollerade. Tidsuppfattningen bryts ned. Det krävs ett annat sätt att tänka, eller är det kanske så att vi tvingas ut ur allt vårt tänkande och in i en direkt upplevelse.
I slutet av middagen ombeds alla deltagare att under tre minuter var berätta var de befinner sig just nu. Det är där tre timmars samtal tar sin början. Med hjälp av ljud och instruktioner vägleds vi sedan genom ett ovanligt sätt att prata med varandra utan att se, eller uttala varandras namn.
Samtalet trevar sig fram och in i frågor om hur vi subjektivt upplever den plats vi är i just nu. Min upplevelse är att det skapas en känsla av att samtalet som vi har med varandra handlar om en värld som finns utanför det rum som vi precis har skapat tillsammans. Att det i den kontext som vi befinner oss i finns en tydlig insida och en tydlig utsida.
Det som jag från början upplevde som hotfullt förändras till en trygghet. Trots att jag aldrig har träffat eller sett dessa personer innan, får jag en stark känsla av tillhörighet. Samtalet rör sig trevande och eftertänksamt. Ingen avbryter den andra. Vi lyssnar till varandra med stark koncentration. Det infinner sig ett lugn, en eftertänksamhet.
När vi tre timmar senare leds ut ur rummet, en och en, slår mig tanken att jag aldrig skulle kunna identifiera de personer som jag just har lärt känna. Jag har inget utseende att fästa deras ord på, ingen kropp. Ändå känns det som om jag känner dessa människor på ett djupt och förtroligt plan. Jag känner att jag kommer att sakna dem och det sätt som vi samtalade. Det infann sig en lyhördhet för varandras röster i det rum som vi tillsammans hjälptes åt att skapa.
Av respekt för de andra deltagarna och verket i sig själv så kommer jag inte att återge någonting från samtalet som fördes. Det får vara en berättelse som stannar kvar på den plats som varje person just då befann sig i.
Mattias Hofvendahl