• Start
• »
• Artiklar

SAMLINGARNA LYFTER KONSTNÄRSKAP UR GLÖMSKAN

HEMKONST, MUSEIVERK OCH KANON

Vi ska alla dö. Vi ska alla glömmas.

Hösten 2021 blir vinter 2022. Vi röjer i barndomshemmet. Vackra saker. Slitna kläder. Usla verktyg och lästa böcker. Tavlor; oljemålningar, akvareller, gouacher, litografier, textila verk och ikoner på varje ledig väggyta. Må vara att Krouthéns äppelträd inte står lika högt i kurs som förr. Men där är så många andra verk i mindre format, mycket efter mina konstintresserade morföräldrar. Mest ändå köpte våra kulturintresserade föräldrar fler, med i stadens konstförening som de var. Uppemot hundra verk på väggarna i deras hem – men de såg sig inte som konstsamlare.

Hemmakonst. Sådant man ska trivas med, som målningen av Hildur Halleborg Nordwall.
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

– Konst hemma ska man trivas med, sade Martin Sundberg, som fram till våren 2022 varit intendent för museets samlingar.

Det var under ett besök på Norrköpings Konstmuseum sommaren 2021 jag frågade honom om skillnaden mellan museikvalitet och konst man köper till hemmet. Det är skillnad på verk och verk och det handlar inte bara om konstnärerna eller storleken på verken lät han förstå:

– Museiverk är inte bara något att vila ögonen på, de ska väcka tankar, de kan provocera. Museikvalitet är mer än bra eller dåligt; det ska vara mer än hantverksskicklighet.

Om igen: Vi ska alla dö. Vi ska alla glömmas.

Undantagen är några få, vissa – men långt ifrån alla – kungar, erövrare, religionsstiftare och kanske deras nära släktingar, medarbetare och motståndare. Vem som drar det längsta strået och hur eftermälet blir grunnar historikerna över: forskar, gräver, värderar, omvärderar. Var kung Kristian den Gode, som danskarna säger, eller en Tyrann, som svenskarna anser?

Även skapare av mer immateriella värden – filosofer, författare, kompositörer, uppfinnare och konstnärer – vägs på historiens vågar, det som kallas kanon. Att kanon förändras har vi vant oss vid, inte minst kvinnliga skapare lyfts fram i vår tid.

ÖSTERGÖTLANDS MUSEUM

I mitten av maj 2022 öppnade Östergötlands museum efter tre år av renovering, förvandlat som fjärilslarven ur puppan. Då passade det väl extra bra med utställningen “Nya vågen” i regi av Ung Konst Öst och 100-årsfirande Östgöta Konstförening.

Museets anor är gamla; dåvarande landshövdingen Carl Dahlgren donerade cirka 2.000 målningar 1895. Senare donerade Carl Hagdahl, han med kokboken, ytterligare konstverk. Där startade det.

– Några mästerverk, andra av sämre kvalitet. En hel del kopior, många porträtt, konstaterar konstintendent Melanie Klein.

Marint nytillskott på Östergötlands museum. Marcus Larsons Bränningar och skepp vid bohuslänska kusten (1856).   Foto: Östergötlands museum

Som ansvarig för basutställningen har Melanie Klein har varit djupt engagerad i konstavdelningens nya utformning. Där är välvda väggar och prång, “ett rum i rörelse” säger hon och förklarar att arkitekten hämtat inspiration bland annat från näraliggande Domkyrkan.

I Konstsamlingens nya utställningsrum ska konstintendenten göra fyra utställningar per år varav en med internationell karaktär. Tillkommit har dessutom Östergötlands museums nya avdelning om konstsamlingens historia, från dess tidigaste år fram till i dag.

– Vi vill vara ett samlingsnav för svensk, nationell och internationell konst. Det är viktigt att se vad andra gör, framhåller Melanie Klein som även ser de utblickande utställningarna som ett stöd för de regionala konstnärerna.

Till detta ska läggas den ständigt pågående “Stafetten” där de regionala konstnärerna avlöser varandra. Det ger konstpubliken tillfälle att se aktuella verk och konstintendenten kan också passa på att köpa in.

Inkluderande tillägg på Östergötlands museum. Elisabeth Ohlsons Paradiset (2012).
Foto: Östergötlands museum

Men medel för inköp är en begränsad resurs. Melanie Klein har även arbetat med att formulera museets nya inköpspolicy.

– Personligen är jag intresserad av samtidskonst men också av att komplettera den äldre konsten. Det är viktigt att stödja regionens konstnärer men även nationell och internationell modern konst, säger hon och menar med det sistnämnda konst som skapats efter andra världskriget.

Två nya inköp som nu möter publiken är dels en livfull marinmålning av 1800-talets store östgötske målare Marcus Larson. Och dels altartavlan “Paradiset” som Melanie Klein, på uppdrag av Malmö kyrka som bett henne utreda verkets konsthistoriska bakgrund, upptäckte anspelar på museets kända målning “Adam och Eva” av Hans Cranach och som målades 1527 för en privat samlare. Altartavlan är något så ovanligt som ett fotografi och konstnär är Elisabet Ohlson, som slog igenom med Ecce Homo-utställningen 1998.

– Ohlsons altare är en queer översättning av Cranachs motiv. Altaret användes vid en bröllopsceremoni för två män i Skara domkyrka 2012. Det är det första hbtq-altaret.

NORRKÖPINGS KONSTMUSEUM

Norrköpings Konstmuseums anor är nästan lika gamla. Berättelsen finns främst på Konstmuseets övre plan.

– Här startar samlingarna, sade Konstmuseets chef Helena Persson vid mitt besök.

Sinnebilden för starten är Johan Krouthéns målning “Stiftsbibliotekarien Segersteen i sitt hem 1885”, där Erik Hjalmar Segersteen sitter i salongen omgiven av sin stora konstsamling.

Symbolisk grundsten på Norrköpings Konstmuseum. Johan Krouthéns “Stiftsbibliotekarien Segersteen i sitt hem 1885” med fler verk ur Segersteens samling. Foto: Ann-Charlotte Sandelin

Stiftsbibliotekarien uppmärksammade konstnärer i sin geografiska närhet, som Oscar Törnå, Marcus Larson och Johan Krouthén; han samlade även på verk av äldre svenskt måleri. Efter Segersteens död år 1901 köptes samlingen av Pehr Swartz, kvarnägare och lokalpolitiker i Norrköping. Vid det laget rymdes samlingen, som växt till att omfatta 500 verk, inte längre i den seegersteenska salongen.

Tillsammans med andra instiftade Pehr Swartz Norrköpings konstförening och donerade genast samlingen dit. Grunden till det som nu är Norrköpings Konstmuseum var lagd.

Norrköping var inte bara en arbetarstad, den var ju samtidigt fabrikörernas stad. Det låg status i att samla men även att donera till allmännyttig verksamhet. När rikspolitikern Carl Swartz, bror till Pehr Swartz, år 1913 donerade Villa Swartz till staden fylldes det nya kulturhuset med litteratur, hantverkssamlingar och konst, merparten donationer förutom den väldiga Finspongssamlingen, släkten De Geers samling av böcker och grafiska verk som Norrköpings stad köpt in år 1903.

Aron Borelius skrev fram samlingen! 1946 lämnade konsten och hantverkssamlingarna Villa Swartz och böckerna bakom sig för att flytta in i stadsarkitekten Kurt von Schmalensees nybygge på Kristinaplatsen vid Drottninggatans södra ände. Chef för Norrköpings nya museum blev konsthistorikern Aron Borelius.

Ett villkor för att ta tjänsten var att Aron Borelius fick fortsätta som konstkritiker för Östergötlands Folkblad, under signaturen Mr B, ett uppdrag som tog honom utanför Östergötlands gränser och som i förlängningen kom museet till gagn, rentav formade det.

– Aron Borelius skrev fram samlingen, hävdar konstintendenten Martin Sundberg.

Han borde veta. Martin Sundberg har ägnat sig mycket åt kanon, blickat bakåt, forskat, skrivit, bidragit till att lyfta konstnärskap ur kanons skugga, ur glömskan. Inför “Säsongens bästa”, 75-årsjubilerande Konstmuseets stora vår- och sommarutställning 2021, djupdök intendent Sundberg i tidningsklippen och Konstmuseets egna skrifter. Resultatet blev en initierad studie om Aron Borelius verksamhet i det samlingsverket Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning (Skiascope 10, Göteborgs konstmuseums skriftserie) där han också var medredaktör.

– Vad skrivs in i konstens kanon och varför, var den fråga Martin Sundberg vred och vände på i sin essä med museichef Aron Borelius som exempel.

Det väckte stor uppmärksamhet (läs upprördhet) när Borelius på sin tid presenterade listor över verk han ansåg kunde säljas för att lösgöra medel till inköp. I några fall idkade han byteshandel med konstnärer. Allt för att samlingens enskilda verk skulle hålla “museikvalitet” där förbilden var Nationalmuseum i Stockholm.

Historien pekade ut riktningen. Efterföljande museichefer som Gösta Lilja, Bo Sylvan och Birgitta Flensburg byggde vidare på intresset för samtida svensk konst. Verken blev nu större, mer färgstarka och började även omfatta fotografi. I dag karaktäriseras samlingen som en av landets mest representativa för 1900-talets konst inom svenskt måleri och skulptur, men väldigt mansdominerad.

Uppgiften nu är att fortsätta fånga samtiden – och att komplettera bakåt med kvinnliga konstnärer, som Vera Nilsson och Greta Knutsson, för att nämna två av många som Norrköpings Konstmuseum lyft upp i kanons vågspel.

– Med dem blir det ett vidgat titthål till det moderna, understryker museichefen Helena Persson och påminner om museilagens tre ord: vårda, bevara, förmedla.

Droger eller bara drömmar. Den senaste omhängningen av Norrköpings Konstmuseums samlingar arbetar med olika teman, Hallucination är ett. Foto: Ann-Charlotte Sandelin

Endast en del av samlingarna visas i museet. Merparten är magasinerat, inte minst samlingen av nationell och internationell, äldre och yngre konstgrafik som är Sveriges största.

Men magasinen är inte en slutstation in i glömskan; utställningar, omhängning och utlåning ger ljus och luft åt samlingarnas konst och konstnärer.

Våren 2022 har Norrköpings Konstmuseum gjort just detta, djärvt korsbefruktat och stuvat om i sin samlingsutställning. Resultatet har blivit Ett något överväldigar förståndet med orden och innebörd lånade av amerikanska poeten Emily Dickinson. Tolv avdelningar – med teman som Ritual, Proveniens, Censur, Ornament, Experiment – där verken samtalar med varandra. Så där som konstnärer alltid studerat de äldre, med eller mot, fångat upp idéer och vinklat på sitt eget sätt.

På de nedre planen skiftar utställningar med säsonger i maklig takt. Oftast är det svenska konstnärer men ibland sätts ljuset på utländska konstnärskap. Då lånas verk in från andra museer, samlare, konstnären eller dennes anhöriga och, givetvis, hämtas fram ur samlingarnas förråd.

Det har blivit alltmer vanligt att en utställning visas på två eller flera museer, tack vare samarbetet. Dessutom ges då även resurser till djupare forskning.

TIDERNAS DONATORER

Allt började alltså med samlare och donationer och donatorer finns än i dag. Låt vara att museerna numera förbehåller sig rätten att välja och vraka, eller rentav skriva önskelista.

Äldst är fristående Östgöta Konstförening, grundad 1921 av bland andra ovan nämnde Pehr Swartz. Föreningen är knuten till båda de stora museerna, arrangerar utställningar och föreläsningar, delar ut stipendier och ger ut eller stöttar publikationer. Senast föreningen skänkte ett verk till Östergötlands museum var för tre år sedan, Gunnar Kanevads “Slott”, 2015, som var med i jurybedömda utställningen Under samma tak.

– Viktigare är att flera konstälskare deltar i föreningens verksamhet, understryker ordförande Anders Lindkvist.

En del av dessa konstälskare är nämligen samlare och sådana blir på sikt gärna donatorer i eget namn.

Östergötlands museums vänner bildades 1949. Syftet är att stötta Östergötlands museum med förvärv av konst och kulturhistoriska föremål.

Föreningens senaste gåva till Östergötlands museum är skulpturen/objektet “Artist in Residence II” av Stina Opitz,

– Stina Opitz verk står i läsesalen, som är en del av den nya konstutställningen, förklarar konstintendent Melanie Klein.

Vängåva. Bianca Maria Barmens skulptur “Moon Tale – The Very Last Night” överlämnades hösten 2021 av Konstmuseets Vänners ordförande Anders Englund, till höger. På bilden ses även museichefen Helena Persson och Martin Sundberg, dåvarande intendent för museets samlingar, längst till vänster. Foto: Nils-Göran Tillgren

Norrköpings Konstmuseum har också en egen vänförening som samlar medlemsavgifterna i ladorna för att kunna skänka önskade verk. Senaste tillkom skulpturen “Moon Tale – The Very Last Night” av Bianca Maria Barmen som visades i utställningen Önsketänkande – Konstmuseets vänner 75 år hösten 2021.

Genom åren har tyngre donatorers namn tecknats i guldskrift i museets källarplan. Största donationen, förutom Pehr Swartz, är de 180 verk från främst 1960- och 1970-talen som galleristen Carl-Johan Bolander testamenterade till museet. Utställningen “Gåvan” visades 2017 när verken packats upp.

PRIVATA KONSTÄLSKARE SAMLAR

Det finns de som vill somna och vakna till konsten de älskar eller bara gillar, tycker den passar hemma. Som mina föräldrar. Som alla som behöver något som gör sig ovanför soffor eller står fint på ett bord och som de hittar i en ateljé, på ett galleri, i en ramaffär eller på en loppis.

Favoriten. Stadsvyer, bland annat från Paris av Fritz Grahn. Lars Callenbrant lånade ut dem till Konstforums utställning En återblick 2021. Foto: Nils-Göran Tillgren

Hemma hos Lars Callenbrant hänger favoriterna, varav flera Norrköpingskonstnärer som Eskil Hansson, Carl Delden och förstås – Fritz Grahn. Nå, han har faktiskt lånat ut flera av verken i samband med minnes- och jubileumsutställningar.

– Fritz Grahn har jag väldigt mycket av. Jag lärde känna honom 1970 och vi blev goda vänner. Han är långt ifrån bara lokal, varje år reste han utomlands, favoritstaden var Paris. Han var väldigt bra som konstnär, nu är han undervärderad som så många andra, beklagar Lars Callenbrant, som nyligen lämnade Konstforum i Norrköpings styrelse efter 30 års trogen tjänst.

KONSTHALLEN STÅHL COLLECTION

Mikael Ståhl, konstälskare av rang och kapital, har byggt en egen konsthall. Han har alltså rundat museet. Platsen för Ståhl Collection, som öppnade 2020, är omsorgsfullt vald – en delvis underjordisk skattkammare mitt i kultur-, student- musei- och restaurangtäta Industrilandskapet i Norrköping.

– Vi vet ju var de hamnar om jag donerar. De hamnar i ett arkiv och kommer aldrig att ses. Man kan inte donera och kräva att de ska visas hela tiden.

Monumentala verk med yttre och inre tyngd på Ståhl Collection. Svart bronsskulptur Untitled (Golem), 1998, av Thomas Houseago. I bakgrunden ses två av de tre delarna av Ai Weiweis legobygge “Dropping a Han Dynasty Urn”, 2016. Foto: Nils-Göran Tillgren

Mikael Ståhl har en poäng där. Under vårt samtal kunde jag se i ögonvrån se kinesiske konstnären Ai Weiweis självporträttstriptyk “Dropping a Han Dynasty Urn” från 2016, ett legobygge i övernaturlig storlek. Att bli starstruck är definitivt inte min grej, men allt jag vet om Ai Weiwei skapar lager av läsning och jag fylls av djup respekt, som känns i kroppen när jag skriver detta långt senare.

På andra sidan väggen hänger en jättemålning av uppmärksammade tyske konstnären Anselm Kiefer. De monumentala verken anger tonen. Men konsthallens 1.900 kvadratmeter rymmer även flera mindre “rum” som låter publiken möta konstnärer och verk i lite mindre format.

– Fantastiskt bra! Vilket öga! Han har väldigt god smak, valt verken med omsorg efter vad han tycker om, utbrast Linköpingskonstnären Mattias Hofvendahl när vi talades vid i höstas.

Mikael Ståhl började samla konst på 1980-talet. Oftast framhåller han vännen, den tongivande galleristen Sten Eriksson, som sin mentor och berättar om konstresor där de såg internationellt stora konstnärer som Andy Warhol, nämnde Anselm Kiefer och Cindy Sherman. Lärorikt var det också att köpa med sig utställningskataloger för att fördjupa sig i olika konstnärskap.

Men när jag frågar vidare inser jag att grunden lades redan när familjen Ståhl såg utställningar på Norrköpings Konstmuseum, där Erik Olsons “Sommar i Söndrum” blev ynglingens favorit. Bilsemestrarna runt om i Europa under uppväxten var också betydelsefulla.

– Vi besökte museer och kyrkor. Att få i lugn och ro och titta, uppleva konst i stillhet. Man måste utsättas för konsten, säger Mikael Ståhl med iver.

Mikael Ståhl arbetade i familjens växande bygg- och fastighetsimperium, konsten fyllde både hemmet och kontoret på Drottninggatan. Och en lokal i Knäppingsborg. Dit bjöds en gång Konstmuseets chef Helena Persson som blev mer än förtjust och ville låna verk ur samlingen till en utställning. Uppdraget gick till Lars-Ove Östensson, dåvarande utställningsintendent på Norrköpings Konstmuseum.

– Jag hade ingen aning om vad det handlade om. Men oj, jag insåg att det inte var en vanlig konstsamling. Det jag mötte var stora, färgstarka, iögonfallande motiv av främst svenska konstnärer, säger Lars-Ove Östensson, som numera är chef för Linköpings konsthall Passagen.

Han berättar om mötet med en tillbakadragen konstälskare, som själv inte ville ta plats utan tyckte att konsten skulle tala för sig själv.

– Skulpturen av Bjarne Melgaard blev en isbrytare, minns Lars-Ove Östensson när han får syn på den i Melgaard-rummet.

Konstälskaren Mikael Ståhl med en av sina favoriter. Ernst Billgrens Leda med vänner, 2012.
Foto: Nils-Göran Tillgren

Utställningen Konsten att samla i museets stora Galleri 5 år 2012 blev en succé. Där visades arton av samlingens då drygt 120 verk. Ernst Billgrens “Leda med vänner”, 2012, Dick Bengtssons “Venus och Cupido (och skon)”, 1970, var favoriter liksom förstås Lena Cronqvist, som han äger flera verk av.

– Från 1980-talet och framåt – ett POW! – hans utsnitt av samtidskonsten!

När Lars-Ove Östensson nio år senare besöker Ståhl Collection handlar det om glada återseenden, förstås. Men mer än så.

– Mycket nytt, mycket! Det här skulle kunna vara i Berlin eller New York, utbrister han.

Mikael Ståhls samling har växt … och växer, nu rymmer den mer än 500 verk. Dels kan han i namn av att driva en konsthall köpa verk internationellt, de internationellt stora konstnärerna väljer nämligen sina köpare. Dels stöttar han unga svenska konstnärer genom ett årligt arbetsstipendium som innebär att de får skapa ett verk för samlingen.

I Ståhl Collection visas omkring 170 verk. Mikael Ståhl tvingas alltså även han att lagra sin samling i mörka, tempererade och fuktkontrollerade förråd.

Fast planen är att låta dem komma upp i ljuset genom att hänga om med jämna mellanrum, i februari 2022 öppnades den nya versionen av Ståhl Collection, minst sagt sevärd även den.

KONSTNÄRERNA DÅ?

Det är en balansgång. Få konstnärer drivs av att bli samlade på eller att hamna på museum. Ändå är mottagaren viktig där i bakgrunden, konstnärer arbetar ofta inför en utställning eller på uppdrag.

Gåva från Museets vänner till Östergötlands museum. Stina Opitz Artist in residence II. Verket visades först på Vadstena slott 2017.
Foto: Stina Opitz

Linköpingskonstnären Stina Opitz blev känd för den breda allmänheten år 2006. Då vandaliserades skulpturen “Cirkulation II”, allmänt kallat “Hundringen”, vilket gav upphov till fenomenet rondellhundar. I konstvärlden hade hon redan länge varit en uppmärksammad utställare och skulptör med flera offentliga uppdrag.

– Ja, jag har jobbat med det också, offentliga uppdrag är bra ekonomiskt. Men mitt hjärta ligger i att använda sådana material som inte tål att stå ute. Vardagliga material som jag använder i mina installationer.

Stina Opitz rannsakar minnet och namedroppar en lång rad uppmärksammade separat- och samlingsutställningar. Några av dem är Rumsrent på Konsthall ALKA 1990 och Kejsarens nya kläder på Waldemarsudde 1992, Kapprum med datorstyrda klänningar på Norrköpings Konstmuseum 1995 och på Moderna museet året därpå, tills hon backat till Lunds konsthall 1965. Då situationisterna, konstens glada upprorsmakare som ville förändra världen, genomförde en utställning med inslag av happening – och den unga eleven på Skånska Målarskolan i Malmö deltog.

– Jag hade bara en biroll, säger hon men tillägger att hennes bidrag blev uppmärksammat.

Var det situationisternas idégods som ekade i “Det förlorade mästerverket”? Det var 1996 som hon och kollegan Lillevi Hultman sänkte ner – och lyfte upp – en 1800-talsmålning i och ur Spegeldammens rödfärgade vatten utanför Östergötlands museums entré. Tillvägagångssättet upprepades, med flera museiföremål, under en Sommarakademi tillsammans med KSM.

Nog påminner det om kanons rörelser på sitt sätt, tänker jag.

Många konstnärer har skildrat utsattheten under krig. Stefan Telemans Halabja I målades efter Iraks gasattack mot en kurdisk stad. Verket har köpts in av Östergötlands museum.
Foto: Stefan Teleman

Stefan Teleman, är främst bildkonstnär, målare och akvarellist, som ställt ut på små gallerier och stora museer. Norrköpings Konstmuseums retrospektiva utställning Allvarsamma lekar 2019/2020 då han även släppte boken Esse et Videri, fångade in nyskapade matkartongsbomber och backade så långt tillbaka som till tidigt 1960-tal då en ung konstnär med vass sax klippte till satiriska bilder riktade mot kung och kapital. Själv minns jag en stor utställning på Länsmuseet, som Östergötlands museum hette tidigare, med gripande kamouflagemåleri, som i “Gul madonna”. Mönster har varit ett konstnärens kännetecken, betraktaren har fått fylla i dess betydelse.

En landskapsmålning är det senaste av de tre verk som Östergötlands museum köpt in av Stefan Teleman genom åren. Han sorterar in den under begreppet landskapskärlek, den ena sidan av hans konstnärskap.

– Stefan Telemans landskap står i rummet som berättar om landskapet historia, upplyser konstintendent Melanie Klein.

Den andra sidan av konstnärskapet, faktiskt mer känd, är den samhällstillvända och till den räknar han “Halabja I”, tillkommen efter Iraks gasattack mot den kurdiska staden år 1988 och som finns i museets gömmor. Den lånades ut till Norrköpings Konstmuseums ovan nämnda retrospektiva granskning av Telemans konstnärskap. Nu placerad i museets nya rum för porträttmåleri.

– Landskapsmålningen står jag för, Halabjabilden håller jag själv högt, kommenterar Stefan Teleman. Jag tycker att museet har gjort ett bra, representativt urval. En klar fördel att vara till allmän beskådan (till skillnad från att placeras i ett bankvalv). Det är hedrande, jättefint att få ingå i samlingarna.

Färglärd. Åke Bjurhamn med två av sina verk, från perioden då han målade slott.
Foto: Nils-Göran Tillgren

Åke Bjurhamn, Norrköpingskonstnär med Linköpingsbakgrund. Det var när han som just situationist med Drakabyggets Jörgen Nash som förebild målade några stora stenar i landskapet och polisanmäldes som han bytte kommun.

Åke Bjurhamns måleri har växlat mellan det strama och det fluffiga, inandning och utandning. Han har målat monokromer, drabbats av Malevitjs kvadrater och gjort just fluffiga landskapsbilder med svarta byggnader vid blanka sjöar.

Visst finns han i Östergötlands museums samlingar. Museet har ett uttalat ansvar för dem som verkar på regionens konstscen. Även mer sparsmakade Norrköpings Konstmuseum har Bjurhamn i sina samlingar, “Putte i blåbärsskogen”, inköpt av museichefen Folke Lalander 1984.

Främst är Åke Bjurhamn samlad på av privatpersoner som uppskattar konstnärens djärva och säkra färgglädje.

– Jag är väldigt glad för det, säger han med eftertryck.

Inför utställningen Rebecca och mina samlare på Galleri Kronan i Norrköping i december 2021 bad Åke Bjurhamn några av sina samlare, med minst tio målningar, låna ut tre verk vardera att visa vid sidan av sin nya Rebeccavit. Galleriets inre rum fylldes.

Filmstillbild från pandemin. Mattias Hofvendahl filmades när han framträdde med textläsning samtidigt som hans film från en strand visades i bakgrunden. I efterhand klipptes de olika delarna ihop till ett helt nytt verk, “From the deep waters of sleep”.
Foto: Mattias Hofvendahl

Mattias Hofvendal är ljud-, video-, performancekonstnär med konceptuell inriktning. Jag har bland annat mött honom i samband med Rejmyre Art Labs konstprojekt, då han spelade in och skapade ljud utifrån de föroreningsvärden som uppmätts bakom glasbruket.

Filmen “From the deep waters of sleep” som ligger på hans hemsida gör starkt intryck på mig. Den är sammansatt av dels ett videoverk från en strand, dels ett filmat framträdande där han läste en text inspirerad av Johanna Adriana Ader-Appels poem. Texten skrevs ner på pappersremsor som han sytt ihop.

Mattias Hofvendal låter förstå att beständiga föremål inte riktigt är hans grej, även om han ställt ut på Galleri Sander i Linköping. Det viktiga är mötet i stunden, mycket gärna offentliga samtal, mycket gärna på museer. Hellre medan han lever än att hänga kvar där efter sin död, för att vara drastisk.

Jag ställer frågan: “Kan man samla på dig?”

– Ja, det kan man säkert. Men när jag gör egna verk, som inte är samarbetsprojekt, då försöker jag vara så ärlig mot mig själv att jag inte tänker att “det här ska samlas på, passa in”. Jag kan inte tänka så. Då börjar jag snabbt att anpassa mig. Då tar man bort lusten att undersöka något.

– Jag tänker inte på konstsamlare när jag skapar. Inte säker på att jag vill. När jag skapar måste jag ha möjlighet att arbeta med det som intresserar mig. Gestalta, berätta om någonting.

HON LYFTS UPP ETT SNÄPP

Vi ska alla dö. Vi ska alla glömmas.

Västerbottens museum i Umeå har tackat ja till min och mina syskons donation av ett verk av Hildur Halleborg Nordwall som varit i vår familjs ägo sedan 1940. Jag läser målningen av konstnärens hembiträde med son i famnen som en sekulär madonnabild.

Med denna målning i säkert förvar i museets gömmor – och då och då hängd i en och eller annan utställning – lyfts konstnären, som sällan nämns bland de främsta norrländska målarna, ett litet snäpp högre upp i sin regions konstkanon. Hildur Halleborg Nordwall ska inte glömmas.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Frilansande kulturjournalist, redaktör för Kultursidan.nu 2010–2019
Foto: Nils-Göran Tillgren – Konstälskare, fotograf för Kultursidan.nu 2014–2019.

Övriga foton av Ann-Charlotte Sandelin samt tillhandahållna av konstnärer/institutioner.

LÄNKAR
Östergötlands museum https://ostergotlandsmuseum.se
Norrköpings Konstmuseum https://www.norrkopingskonstmuseum.se
Ståhl Collection https://stahlcollection.se
Västerbottens museum https://www.vbm.se
Ung Konst Öst https://ostergotlandsmuseum.se/om-museet/ung-konst-ost/
Östgöta Konstförening http://ostgotakonstforening.nu
Museets vänner https://ostergotlandsmuseum.se/om-museet/vaara-vaenfoereningar/
Konstmuseets vänner http://konstmuseetsvanner.se
Stina Opitz https://stinaopitz.se
Stefan Teleman http://www.gallerikronan.se/kifin/stefan-teleman/
Åke Bjurhamn http://www.gallerikronan.se/kifin/ake-bjurhamn-2/
Mattias Hofvendahl https://ostgotakonst.se/user/mathof/
Hildur Halleborg Nordwall https://sv.wikipedia.org/wiki/Hildur_Halleborg_Nordwall