Önas förgyllda ensamhet

Publicerad 2021-06-8 Till invigningen av Dekadansbanan 2020 på kulturreservatet Öna, skrev Mats Granberg "Önas förgyllda ensamhet". Texten som inte tidigare är publicerad, är aktuell i och med utställningen "Ursprung: Öna" som visas på Verkstad konsthall i Norrköping. Utställningen pågår till och med den 13 juni och är en del av Östergötlands museums Öna Residency project.

När jag passerar Haraldsbo ser jag ett hus på en höjd. Huset är inte så stort, men grindstolparna nere vid vägen är desto större. Kanske är de inspirerade av Verner Ahnberg. Man kan aldrig så noga veta.

Omkring hans grindstolpar av trä lyste under en tid avflagnat guld från gamla påspikade tavelramar. Men av guldet och grindstolparna finns ingenting kvar. Ja, hela Verners stuga brändes ner av brandkåren 1972, som en samhällsnyttig gärning. Året innan hade Verner Ahnström, född 1892, påträffats drunknad i Skullmanskärret. Han hade gett sig ut på vandring från ålderdomshemmet i Ulrika.

Bara grunden återstår av stugan i Näverkärret, Öna. På den står ett bord med bänkar så att nya vandrare på väg till eller från Ulrika kan vila sig. Det finns ett sent fotografi på Verner vid stugan. Grindstolparna var breda, byggda av trä, och gröna i en nyans av ärgad koppar men något guld kan jag inte urskilja.

Vem har spenderat Verners guld.

Verner kallades ”Mosen” precis som sin morfar, och eftersom mosen är ett ålderdomligt dialektalt ord som bland annat kan översättas till betydande, var det nog i Verners fall snarare ett öknamn än ett smeknamn. Han bodde här under större delen av sitt liv. Under barndomen vanvårdades han av sin mor och utackorderades på bygden. Verners skolgång var bristande och i tonåren började han arbeta som dräng.

En gång var Öna en ö. Nu är det en trubbig udde som skjuter ut i Stensjön. Öna har varit bebyggt sedan slutet av 1600-talet. Som mest bodde tjugo personer här och då var det 1800-tal. Kor, någon oxe, får, grisar och höns höll människor vid liv. Jorden var mager, åkrar och ängar små. Laga skifte genomfördes inte förrän 1927-29.  Redan på 1930-talet blev Önas stugor och gårdar sommarställen. Då blev Nergården, även kallad Grå gården, museum. Öna har alltid varit en enslig och fattig plats. Skogsliv mer än slättliv. 1972 skänktes Uppgården (Röda gården) och Nergården till Östergötlands länsmuseum. Landskapet var så fattigt att man var tvungen att göra kultur av det. Idag är det kulturreservat.

Såhär i efterhand kan man möjligtvis säga att guldet investerades i reservatet.

Konstnärerna Aldis Ellertsdottir Hoff och Jennifer Spångerud har övernattat i Uppgården och vaknat till en kylig valborgsmässoafton. En tredje konstnär, Mattias Hofvendahl, har anslutit. Vi dricker kaffe och pratar. Aldis tar fram en liten bok med Harry Martinsons dikter i urval och berättar att hon och Jennifer läst dikt högt föregående kväll

Aldis köpte boken på en loppis och upptäckte först att någon pressat två fyrklöver i den. Tur. Lycka.

Bild på vevgrammofon i naturen

Vilket leder samtalet in på motsatserna. Otur. Olycka. Misslyckande. Och den svåra frågan om vad som är ett misslyckande. För hundra år sedan byggde Verner Ahnberg en dansbana i Öna. Den är fortfarande omtalad, som ett av hans stora projekt. Musiken var prioriterad genom en inköpt vevgrammofon och inhyrda spelmän som Ernst Samuelsson i Opphem och Ture Birgersson i Fågelkulla. Dansbanan skulle både erbjuda underhållning och en inkomstmöjlighet för Verner Ahnberg. Landsbygdsbefolkningen var nyfiken. Och skeptisk. Men dansbanan var i alla fall funktion några gånger. Enligt vittnen fungerade aldrig grammofonen. Och de flesta kom för att glo mer än att dansa. Vid ett av dessa tillfällen, det kan ha varit premiärkvällen, blev Verners intäkt tre kronor och femtio öre. I dagens penningvärde är det femtiofyra kronor , vilket inte ruckar på sanningen att hans dansbana aldrig blev någon kommersiell framgång. Men var den då ett misslyckande.

Konstnärerna har nu upphört att prata. De syr.

Det hävdas idag, inte minst bland konstnärer och kulturarbetare, som anser att de borde tjäna mer än de egentligen gör, att vi lever i en uppmärksamhetsekonomi. Den gångbara valutan är inte kronor och ören, utan uppmärksamhet mätt i klick, tryck, citeringar och visningar. Verner ”Mosen” Ahnberg, hans dansbana och förgyllda grindstolpar är inget dåligt exempel. Redan under sin livstid blev han omtalad och citerad. Efter sin död har minnesuppteckningar gjorts av idoga hembygdshistoriker som Annika Johansson och Rune Wikell. Verner blev först omtalad i en begränsad lokal miljö som Nykils och Ulrikas socknar. Men i och med kulturreservatets inrättande så fick Verner Ahnberg regional status. Östergötlands Museum vårdar minnet och för det vidare medan Länsstyrelsen Östergötland försöker lansera det.

Aldis, Jennifer och Mattias har sytt och pratat färdigt. Deras sömnad har bestått av att fästa händer och fötter av säckväv stoppade med fetvadd på de dansgubbar och dansgummor, även dem i säckväv. Deras gemensamma konstnärliga projekt, med Östergötlands Museum och konstkonsulent Lena Wiklund som uppdragsgivare, är att återuppbygga Verners dansbana. Dockorna är den nya banans illusoriska danspartners. Vi bär dem nerför vägen till platsen för projektet. Här finns omålade kulisser i trä som representerar kiosker, biljett- och polettluckor. Och precis när vi är framme ansluter den fjärde konstnären, Anx Kupiainen. Den femte, Rasmus Sköld, är kvar i Vadstena för tillverka en orkester i masonit.

Också den nya dansbanan är provisorisk och är belägen precis bakom grunden till Verners stuga.

Bild på bygge av dekadansbanan på Öna

”Den ursprungliga dansbanan låg däruppe”, säger Aldis Ellertsdotter och pekar på en höjd på andra sidan grusvägen. Hon och de andra Konstnärerna börjar resa kulisserna och fästa snören med bruna och svarta vimplar mellan dem. Den avgränsade ytan markerar dansbanans plats.

Enkla nöjesanläggningar som dansbanor iordningställs ofta högt. Verner Ahnbergs dansbana var inget undantag. Idag finns en skylt på höjden: Tillträde förbjudet. Även hundra år efteråt framstår Verner som otursförföljd. Om man trotsar förbudet visar det sig att höjden planar ut till en plan yta obrukbar mark. Det är en idealisk plats för en dansbana. Det är inte svårt att se Verner gå omkring med sin hatt bland dansande och åskådare för att samla in pengar.

Platsen påminner mig om en annan dansbana jag skrev om för omkring tjugo år sedan. Historien utspelar sig på 1930-talet, ett decennium efter Verners dansbana. AK-arbetare byggde vägen mellan Valdemarsvik och Hannäs i Åtvidaberg. Den lilla fritid som de hade ägnade de sig åt fotboll. Befolkningen fängslades och kort efteråt bildades föreningen Skrickerums FF. En välvilligt inställd lantbrukare upplät ett fält som röjdes till fotbollsplan. För att finansiera detta byggde föreningen en dansbana på en bergknalle i närheten. Föreningen började spela matcher mot liknande närbelägna föreningar. Vid ett tillfälle fick en bondson benet avsparkat. Han dog i kallbrand. Skrickerums FF deltog aldrig i något etablerat seriespel. Inga protokoll finns bevarade. Det enda matchresultat som nått eftervärlden är från Skrickerums allra sista match. Den slutade 0-0.

Jag fann historien i en hembygdsskrift. Var Skrickerums FF ett misslyckande.

Idag odlas Nils Liedholms minne i Valdemarsvik, medan Åtvidaberg FF:s allsvenska guldår och europeiska cupspel nått legendstatus. Var finns Åtvidabergs guld.

Allt detta faller mig i minnet när jag går förbi den Grå gården i Öna. I sluttningen ner mot sjön växer mäktiga enar. Det är vackert och ensligt och ensamt.

Den nyuppförda dansbanan börjar likna någonting. Kulisserna är resta. Vimplarna viftar i den svaga vinden. Masonitorkestern och musiken saknas men Mattias Hofvendahl placerar ut en trådlös högtalare. Ur den ljuder instruktioner till nyskapade koreografier, danser med skojiga namn: Dekadansen, Distdansen och Residansen.

Både Aldis och Anx frågar om jag vill vara med. Men jag svarar att jag hellre ser på. Glor. Dansen liknar mer yoga och rösten i högtalaren är långsam och melankolisk.

Det har kanske sin förklaring. Det är ett knappt år sedan konstnärerna – Öna Residency – samlades här för första gången. Ur detta växte projektet Dekadansbanan fram. En självständig hyllning till Verner “Mosen” Ahnbergs dansbana. Men ingen kunde då förutse att mänskligheten skulle drabbas av ett virus och att konsekvenserna av det skulle lamslå världen.

Verkligheten har övertrumfat dikten.

Staten har inskränkt mötesfriheten och rekommenderar isolering och social distansering. Den snygga affischen som gjorts till invigningen av dansbanan saknar signifikant nog datum. Det är rustat för fest men när evenemanget lanseras på Facebook skriver Aldis: “Kom helst inte!“. Så när konstnärerna genrepar Distdansen vet de att de inte kommer att närvara på Öna-dagen. Rådande omständigheter har gjort att Dekadansbanan har tagit en annan vändning. Det går inte längre att föreställa sig projektet innan denna vändning. Kanske skulle det klätts i flera färger, guld, glitter, glamour…

Verner ”Mosen” Ahnberg var en mycket fattig människa. Av sin omgivning betraktades han som en särling, en driftkucku, en vandrare och en människa. Han var inte förtjust i kroppsarbete. Han vandrade hellre och ville framstå som en fin man, välbärgad och med ett passande umgänge. Verner hade gott minne och kunde komma ihåg händelser och platser i omgivningen. Att tolka hans gärningar och beteende som estetiska projekt låter sig inte göras. Möjligen kan man säga att hans strävanden var både optimistiska och utopistiska. De skulle leda till ett bättre liv eller bara visa att ett sådant fanns, men de var orimliga och orsakade av bristen på materiella resurser, av fattigdom.

Dekadansbanans projekt, nu anpassat till verklighetens pandemi, har gjort det mer dystopiskt. Vimplarna av brun säckväv och svart tyg, poletterna gjorda av gammal potatis, kulisserna, musiken, dansinstruktionerna är plötsligt skapade för, om inte en helt övergiven plats, så i varje fall en plats drabbad av isolering och inställda besök. Byggt för ett samhälle som inte kan ta emot det. Affischens ledord: oändlig optimism, kärleksfull respektlöshet samt storhetsvansinne har inte förlorat sitt värde men onekligen devalverats. Är detta ett misslyckande? Och i så fall för vem?

Öna kulturreservat kommer att bli ödsligare nu eftersom vi alla lever i reservat. Några har valt väldigt små reservat och kallar det för karantän. Andra får förhålla sig till rekommendationernas hinder, restriktionernas osynliga barrikader, och de stängda gränsernas murar. Vi är alla mer eller mindre påverkade av detta, beroende av vår livssituation och vår grad av frihetslidelse.

Fattigdomen förödde Öna. Den enda boten var välstånd. Reservat för natur eller kultur är en ersättning men ingen kompensation. I en av Stig Claessons bästa romaner, Brev till en hembygdsgård, har författaren fått en inbjudan till en hembygdsgård i närheten av den landsbygd där några av hans släktingar uppfostrade honom. De lärde honom flit, för utan flit fick småbrukarlivet ingen fortsättning. Han är inbjuden för att tala om det svenska glesbygdsproblemet, men vägrar. Han skriver att de som inbjudit honom har missförstått vad en hembygdsgård är. Den är en likkista. Och den hembygdskänsla som hembygdsrörelsen skapar är bara minnesfragment av de småjordbruk som snart ska rationaliseras bort. Ungefär så. Det är en lysande roman.

Guld eller inte guld, allt ska värderas till sitt rätta värde. Konst, kultur och kulturarv har ett värde. Också i denna tid. Fast guld eller förgyllningar kan få den bäste att tappa fattningen.

”Om man vill bygga en herrgård ska man börja med grindstolparna”, har Rasmus Sköld, en av Öna Residencys konstnärer sagt.

Och det gjorde jag när jag passerade Haraldsbo.

Vem var Harald. Vem var Verner.  Och vem är du eller jag?

Börja med grindstolparna. Oavsett om de så glänser av guld eller inte.

 

 

Mats Granberg

Dela