Om att bemöta konst

Publicerad 2021-03-22 Sievert Sjöberg skriver i artikeln om konstnärens roll och förutsättningar. Nya uttryck tillkommer, vilket generellt påverkar oss. Han belyser konstverks unicitet på en konstmarknad. Vidare skriver han om vikten av att förmedla konsten till en allmänhet där media har ett stort ansvar. "Media, särskilt i form av dagstidningar, har på senare år behandlat konsten på ett styvmoderligt sätt. Bokrecensioner och filmkritik har ofta fått större utrymme. Till viss del kan det bero på att en del konst kan uppfattas som otillgänglig och utmanande, eller att den representerar begreppet ”finkultur”. Det där sistnämnda innebär en tankekonstruktion som väldigt sällan överensstämmer med verkligheten. Det ju också så, att bra konst förutsätter inslag av utmaning. Och den utestänger ingen".

Över tid förändras konstnärens roll och förutsättningar. Nya uttryck tillkommer, vilket generellt påverkar människan. Hur och i vilken grad visar sig möjligen på sikt.

I takt med att tekniker som exempelvis datagrafik och olika former av konceptuell konst vunnit acceptans, sker en anpassning efter nya förutsättningar. Fotokonstens uppgradering har vidgat experimentfältet, men också medfört en problematik. Personer som privat vill omge sig med konst och som avsätter en del i sin budget för ändamålet, är oftast angelägna om att de verk de köper ska besitta en viss, men obestridlig originalitet. Numrerade upplagor när det handlar om litografiska eller koppargrafiska tekniker är sedan länge godkända. Ett foto kan mångfaldigas i ett närmast oräkneligt antal. Därför måste upplageangivelsen framstå som trovärdig och helst möjlig att verifiera. Många fotokonstnärer har ordnat det där genom certifikat, stämplar och annat. Det finns de som påstår att upplagornas storlek, eller att den över huvud taget anges, saknar relevans. Det stämmer inte. De allra flesta konstnärer är beroende av att människor vill betala för deras verk. Dessa konstintresserade personer tycker som regel att det känns bättre att äga ett verk som finns i, låt oss säga tjugoen exemplar, än om det skulle finnas i hundratals eller tusentals kopior. För det blir kopior det handlar om när numerären skenar iväg.

Varför känner man så? Troligen för att man anser det både befogat och angeläget att en exklusivitet kan förknippas med ett intressant konstverk. Jag förstår till fullo den synpunkten. Att ett konstverk som är utfört med kompetens och insikt kan öka respekten för livet i sig, är ett mått på den inneboende kapaciteten. Och den kapaciteten får inte bemötas med whatever-mentalitet. Massproduktion och kvalité går som bekant inte alltid hand i hand. Att spotta fram grafiska bilder genererar också en känsla av geschäft. Om ens verksamhet kantrar över åt det hållet, har man slagit in på en väg som i sämsta fall leder in i en återvändsgränd, från vilken det blir svårt att reparera en stukad trovärdighet. Därför är det oklokt att nedvärdera begrepp som unicitet.

En seriös konstnär bör verka för konstens särställning, visa tro på dess betydelse och möjligheter. Man kan dock inte begära att konstnärerna själva ska se till att resultaten av deras arbete ska komma den konstintresserade allmänheten till del. Att lansera sig själva, till exempel via kontakter med media, varken kan eller bör ingå i konstnärsrollen. Där har gallerister av olika dignitet, konstföreningar, kommunala konsthallar, muséer och inte minst media ett avgörande ansvar. Konstnärer som bor i centralorter, har lättare att upprätthålla kontakter med folk som arrangerar utställningar. Därför är det viktigt att konstvärldens olika aktörer låter verksamma konstnärer på landsbygden och i mindre orter, känna att de agerar på samma scen.

Media, särskilt i form av dagstidningar, har på senare år behandlat konsten på ett styvmoderligt sätt. Bokrecensioner och filmkritik har ofta fått större utrymme. Till viss del kan det bero på att en del konst kan uppfattas som otillgänglig och utmanande, eller att den representerar begreppet ”finkultur”. Det där sistnämnda innebär en tankekonstruktion som väldigt sällan överensstämmer med verkligheten. Det ju också så, att bra konst förutsätter inslag av utmaning. Och den utestänger ingen.

Jag föreställer mig att livet skulle uppfattas som anemiskt om all konstnärlig verksamhet upphörde. En sån situation skulle lägga sordin på visioner och idéer på de flesta andra områden, så att livet (förmodligen ganska snart) skulle komma att inskränka sig till en kamp för överlevnad. Kan konsten verkligen ha så stor betydelse? Jodå. Konsten är en grundkraft, intimt förknippad med människans intellektuella kapacitet, utvecklingsmöjligheter och känslorelaterade förutsättningar. Vi känner alla till vilken kraft religionen kan stå för. Konsten är i vissa avseenden en parallellföreteelse, förmodligen ungefär lika gammal som homo sapiens. För många finns det kraft att hämta ur religion. För många finns det kraft att hämta ur konsten. Dessa livsströmningars inverkan på människan och mänskligheten är åtkomliga för statistikernas snäva bedömningspotential. Det parallella hos dessa krafter rör det som befinner sig bortom människans uppfattningsförmåga och därmed en sorts insikt om det ogripbaras närvaro i livet, att det finns sånt som vi varken kan sätta ord på eller förstå. Med ett resonemang som det här är det fullt förståeligt att konsten värderas så högt världen över och till och med varför den länge har utgjort en källa till investeringar i mångmiljonklassen.

Men konst är inte bara investeringsobjekt eller en del i det vi kallar kultur. Konst är liv och utforskande av livsbetingelser. Den främjar personlig utveckling och mycket annat. Därför hoppas jag att kulturredaktionerna uppgraderar konsten till rätt nivå. Människan och kulturen mår bäst av att bemöta konstens fantastiska värld med nyfikenhet och anamma dess förmåga att förundra.

Sievert Sjöberg, författare, konstrecensent

Dela