OM ANALYS OCH KRITIK AV KONST
Om vikten av konstkritik skriver Sievert Sjöberg. Konstkritiken ställer konsten i relation till det som andra konstnärer producerat eller till hur den står sig rent konstnärligt även i var kvalitéerna ligger. Tillvaron är översållad av bilder, som ibland kallas konst. Därför måste det finnas kritiker som är skickade för uppgiften att i analytiska texter gå den verkliga konstens ärenden.
Varje individ har sitt personliga tolkningsföreträde, även om det bottnar i ”smak” eller okunskap. Däremot kan man förstås inte lämna djupare analyser, eller ens analysansatser vind för våg. Att lämna fältet fritt för åsikter gagnar varken konsten eller konstnären.
Precis som när det gäller litteraturkritik och filmkritik, behövs konstkritiken. Ja inte bara behövs, den är nödvändig. Det mest förödande som kan hända är att konsten med sina oräkneliga föremål, kantrar över till att ses som vilken handelsvara som helst. Alltså att alla undermåliga och ”själlösa” skapelser, utan en antydan till eftertanke, får dra med sig de som verkligen betyder något och som bidrar till att människor växer i andlig bemärkelse.
Tillvaron är översållad av bilder, som ibland kallas konst, men som har enbart dekorativa förutsättningar; den sortens bilder som man knappt lägger märke till efter en tid och som inte har nån som helst inneboende förmåga att alstra reflektioner och tankekedjor. Naturligtvis kan det inte vara upp till var och en att särskilja dem från de verk som kan besitta ett konstnärligt värde över långa tider. Ett värde som i en del fall aldrig reduceras. Därför måste det finnas kritiker som är skickade för uppgiften att i analytiska texter gå den verkliga konstens ärenden.
Det måste också finnas kanaler inom media som publicerar exempelvis recensioner. På senare år har intresset från mediehåll lakats ur. När det sker vinner ytligheten terräng. Och såna skeenden behöver knappast hjälpas på traven. Nutidsmänniskan har drivit på den utvecklingen så att den fortskrider per automatik.
Det hjälper inte att exempelvis dagstidningar publicerar reportage från konstutställningar. I såna får konstnären själv berätta om sin konst och sina intentioner. Vem som helst kan begripa vilket värde den typen av utsagor har när det gäller att ställa konsten i relation till det som andra konstnärer producerat eller till hur den står sig rent konstnärligt, var kvalitéerna ligger, eller vad som eventuellt saknas. Vissa konstnärer vill inte försöka analysera sina egna verk, eller kan inte. Och det är inte där deras uppgift ligger. Känsla och ord är inte alltid förenliga.
Sievert Sjöberg