Kritiken kapitulerar och dödstädar

Publicerad 2021-05-21 Artikel av Mats Granberg som reflekterar kring Marja-leena Sillanpääs verk "Farkost Himmelsfärd". Ett offentligt konstverk placerat i Finnboda utanför Stockholm, vilket består av fundament i granit. Ett verk som blivit omdebatterat i press den senaste tiden. Mats Granberg beskriver det som socklar som man kan sitta eller sträcka ut sig på som om de vore hållplatser att vila i.

Mats Granberg reflekterar över Marja-leena Sillanpääs Farkost Himmelsfärd

Livet, skriver Marina Tsetajeva i en dikt, är en station. Vart hon ska sen — vet hon ej. Och behovet av att reflektera över eller söka det tillstånd som Tsvetajeva nämner, att befinna sig mellan, blir mer betydelsefullt när ett pandemiår är vår senaste livserfarenhet.

Annars kan man ju förenkla saken. Alla lever alla dör heter en av konstnären Marja-leena Sillanpääs tidiga böcker från 2005, utformad helt i vitt som en psalmbok.

Några år senare, 2009, ställde hon ut dörrar med mässingsskyltar och ingraverade texter i Rosendals trädgård på Djurgården. Dörrarna var som Tsvetajevas station eller som det mellersta blanksteget i Alla lever alla dör, en övergång till någonting annat. Samtidigt visades Jag är clairvoyant på Galleri Susanne Pettersson som Sillanpää fyllde med teckningar överdragna med vit akrylfärg, uttorkade krukväxter, gipsduvor, döda insekter tejpade på papper eller noggrant utplacerade i montrar bland  multnande växtdelar.

En dag var dörrarna — som kunde ses som en kyrkogård — i Rosendal nersparkade. Marja-leena Sillanpää lagade dem och travade dem i en sarkofagliknande form. Döden har alltid varit närvarande i hennes konst om den så bara visar några i vinden långsamt vajande träd ljudsatt med en melankolisk finländsk tango.

Fast hennes konst är inte enbart ett memento mori. Den handlar också om hur de levande interagerar med döden, i ord och handling.

Sillanpääs nya verk Farkost himmelsfärd, sjönära placerat i Finnboda utanför Stockholm består av fundament i granit. Socklar som man kan sitta eller sträcka ut sig på som om de vore hållplatser att vila i Tsvetajevas station. Livets vila föregår dödens.

Självfallet har verket blivit kontroversiellt. Boende i närheten liknar socklarna vid kistor och anser dem provocerande i pandemitider. Beställaren beklagar att man inte sett verket innan utplacering och vill omedelbart ta bort dem. Det är okunniga men inte helt oförutsägbara reaktioner. Samma okunnighet, samma tolkning som snabbt koagulerar till en självsäker åsikt intas även av SVT. Det är inte kritik, det är inte kulturjournalistik. Kulturjournalistik ställer alltid frågan: Vad betyder det? Helst efter att nyhetsjournalistiken stökat undan frågorna: När, var och hur.

Nu grönskar alla träd. En himmelsfärdsdag har nyss passerat. Lägg dig ner och vila som inför en lång, lång resa.

 

Mats Granberg

Dela