KONSTNÄRSMYTEN SOM SPRACK

Publicerad 2022-03-9 Läs Stina Opitz text om den manliga konstnärsmyten! ”I det ögonblick deras pensel träffade duken föddes världen”- så stor var deras gärning. Därmed blev de förklarade som gudalika och gudomlighetsmyten smittade av sig och la sig som en tät dimma även över västerlandets övriga manliga konstnärer med stora gester.

Häromdagen när jag såg pjäsen RED om amerikanske målaren Mark Rothko på SVT, tänkte jag på vilken utmärkt representant han var för myten om den store konstnären. (Missa inte – finns på SVT-play). Rothko, liksom ett par andra av mina favoritmålare (de Kooning och Pollock m fl), var de stora elefanterna inom måleriet på 1950-talet, legender redan medan de levde och dessutom fortfarande förklarade som mästerliga. Kompromisslösa satt de i sina elfenbenstorn, ofta machomän med ointresse för allt annat än sina egna heliga verk sades det. Med tiden rika som troll men ändå andliga. ”I det ögonblick deras pensel träffade duken föddes världen”- så stor var deras gärning. Därmed blev de förklarade som gudalika och gudomlighetsmyten smittade av sig och la sig som en tät dimma även över västerlandets övriga manliga konstnärer med stora gester.

Apollohuvud på man

Apollo, konstens och museernas gud

Jag tänkte då på hur Walter Benjamin, om han fått leva (se ”Konst-verket i reproduktionsåldern 1936), skulle ha beskrivit de stora expressionisternas verk. Han hade självklart sett dem som verk med ”aura”- ett begrepp starkt förknippat med honom. Förenklat delade Benjamin in konsten i tre faser. Den 1.a var den ursprungliga som fanns i grottor och troligen var ägnade åt riter och gudar. Den kons-ten skulle inte ses av någon, än mindre ägas. I fas 2 gör han ett sjumilakliv in till 1600-talet då konsten började bli en handelsvara, en statuspryl och en egendom ungefär som nu.
Benjamins aura är starkt förknippad med att verket är ett original, det har en signatur, det är äkta, gjort av en mästare och har ett ekonomiskt värde. 3.e fasen menar Benjamin, är när fotot och filmen utvecklas och konsten kommer i reproduktionsåldern. Då går det inte längre så lätt att tala om original eller kopia eftersom i filmen liksom i fotot var originalet ett negativ, som blev intressant först i och med framkallningen. Kopian/positivet blev den viktiga eftersom det var där motivet framträdde.
Visst beklagade Benjamin att auran försvann, att signaturen sakna-des, att originalet kom i bakgrunden. Men menade han, i stället kunde man glädjas åt att gemene man kunde köpa en affisch med konstmotiv eller se en film av Chaplin i stället för att brottas med svårförståeliga, oåtkomliga och obetalbara konstverk. I och med reproduktionen kunde alla bli ägare av och experter på konst enligt Benjamin.

På 1960-talet kom så Roland Barthes med sin dödförklaring av den store författaren. Konstnärsgeniet följde väl med i luftdraget och försvann i ett slukhål. Äkthet och subjektivitet ifrågasattes. Att kasta upp känslorna på en jättelik målarduk ansågs patetiskt. Den nya konstnären var på väg. Hen skötte kanske barn och konst samtidigt, tog avstånd från det storvulna, från dramaqueenbeteenden och färgkladdandet. Från självförbränningen och utanförskapet. Som en konsthallschef uttryckte det; ”Idealet nu är en teoretiskt bevandrad nio-till-fem-konstnär som hämtar på dagis och som gör en utställning som ryms i en dokumentportfölj.” Platons det sanna, det rätta det sköna var ett minne blott. Inga fasta värden gällde. Postmodernismen började nafsa oss i bakhasorna.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Men för några år sedan i Berlin påmindes jag om genikulten då jag såg utställningen ”Jag kan inte skära av mig örat varje dag”. Martin Kippenberger gav namn till utställningen som brutalt och humoristiskt slaktade konstnärsmyten om den mästerlige bohemen som likt van Gogh vore beredd offra ett öra. Det gällde att leva upp till kulten och ge publiken vad den ville ha.
Utställningen gjorde mig upprymd trots att den hoppade på mina gamla favoriter. En vild drift med genierna inom konsten, en uppgörelse med den romantiska synen på konstnären, ett uppror mot den heliga äktheten, mot signaturers betydelse och mot larger-than-life-konstnärer.
Förutom Kippenberger var Duchamps, Cindy Sherman, Paul Mc-Carthy, Bruce Nauman m fl representerade. (Ironiskt nog själva internationella stjärnor).

Nu är det 2022 och genierna vilar i frid. Konstnären som gud har åter blivit människa. Leve hen! I digitalåldern beskriven som en multipel personlighet som går in och ut i olika roller. Våra jag lär vara mer diffusa och flyktiga än förr och vi sägs bli till i samspel med andra. Vi gräver inte bara där vi står. Vi förblir nog inte alltid vid vår läst. Vi är mer rörliga än så.

Jag ser konstnärerna i min närhet arbeta oförtröttligt i och utanför sina studios. Om det är för stunden eller för evigheten står väl skrivet i stjärnorna. Då och då kånkar vi iväg med våra verk inför en utställning och återvänder i bästa fall med lite lättare bagage. Kommer och går och börjar om. Någon enstaka gång kommer känslan av att vara något mirakulöst på spåret. Snart kanske till och med ett öra ryker. Ett varsel om att ett och annat geni lurar i kulisserna? Förmodligen snart i en ateljé nära mig.

Stina Opitz 2022-02-22

Dela