• Start
• »
• Artiklar

Konstens tröst, självförsvar och slut

Ella Tillema på konsthall Passagen och några frågor

Foto: Christer Fällman

Sällan har väl frågan efter konstens mening ställts så tydligt i Passagens konsthall som just nu. Utställningen Ge mig ett vapen som fungerar , är snarare en tankeutställning än en konstutställning, en förtvivlans rop mot ett samhällssystem som ser ut gå mot sin egen kollaps.
Utställningen upplever jag som en djup personlig dokumentation vid slutet av en väg som potentiellt pekar mot konstens egen död.
Konstnären Björn Lövin skrev i sitt C – manifest (minns någon hans show C-kampen på Östergötlands museum ?) : Idag kan vi naturligtvis inte veta hur, på vilket sätt som värdet av det individuellt personliga måste utvecklas för att ingå i en ny relation till samhället och det kollektiva. Och hur ett samhälle skall formas som behöver individen. Året var 1987.

Motstånd förutsätter vapen, så väl intellektuella som känslans kraft. Dess utgångspunkt, fördold i etik och moral, ligger nog mindre i de estetiska lagren av den konstnärligt välformulerade förklädnaden. En Kalaschnikow ser annorlunda ut i själen och förtvivlan i sig är inget vapen. Björn Lövin: Och alla måste förstå att samhället och dess verklighet måste förstås som en andlig skapelse. Och varje människa kan bidra i detta verk (Så förstår jag även innebörden, den oftast missförstådda, i Beuys formulering: Varje människa en konstnär ).

Ella Tillema tillhandahåller ett litet häfte i A7 format, LÖSNINGEN, några tomma sidor att fylla i hemma på egen hand. Detta häfte anser jag vara utställningens centrala del. Den desarmerade Kalaschnikow i ull och den hon håller i handen på självporträttet riktas inte mot någon utan förbli metaforer.

Utställningen Ge mig ett vapen som fungerar är enligt mig en av de viktigare visningar under de senaste åren på Passagen. Den ställer den för konsten avgörande fråga på vilket sätt den kan utöva motstånd, med eller utan ge avkall på dess fortsatta existens i allmän bemärkelse. Eller: Är den försonande konsten, efter att ha belyst tidens brinnande frågor, en självmotsägelse, ett bekräftande varmed ordningen i princip är återställd, orubblig, förvisad till estetikens skattkammare ? Uttryckt på annat sätt : Skall konstnären ge fan i estetiken och sätta etiken och moralen, som motståndets källa, främst? Frågan är om detta är ett vapen som fungerar. Därmed tycks nämligen konsten ta risken att avskaffa sig själv, åtminstone vad gäller ett antal konstnärer, de kan ju fortsätta att vara konstnärer ändå fast i rollen som politiska aktivister. En alltmer tilltagande trend som kommande Documenta 15 i Kassel kommer att visa det tydligt, enligt vad som går att utläsa av förhandsartiklarna i tyska media.
Det personliga är det som avgör. Ella Tillemas bild utan sina svarta tänder, är det till och med ironi, en bild över den tandlösa konstnären – det radikala i frågeställningen kräver ett svar. Här har ändå konstnären tagit kommando över sig själv, kompromisslöst, visst. Frågan är dock om man kan komma längre i denna tid som inte har några manifest genom att säga :

Med konsten bearbetar jag min sorg över den här jävla världen
(statement på konstnärens hemsida).

Konstnär
Peter Menzel