Intervju med konstnärerna Mika Liffner och Anna Märta Danielsson om deras arbete med Blicka mot Blacka
Konstprojektet Blicka mot Blacka tar avstamp i det historiska men också det nutida Skärblacka. Konstnärerna Anna Märta Danielsson och Mika Liffner har i en gemensam konstnärlig process samverkat med boende och lokala aktörer i och intervjuades av konstkonsulent Louise Johansson Waite under slutet av sin projektperiod. Intervjun är en del av boken om projektet Blicka mot Blacka som har release på Skärblacka bibliotek den 15 maj kl 14:00.
”Tid för platsen att få omsorg och uppmärksamhet”
Anna Märta Danielsson (A) och Mika Liffner (M)
I samtal med Louise Johansson Waite, konstkonsulent vid Östergötlands museum.
Syftet med projektet har varit att undersöka hur konstnärligt arbete kan fungera som resurs och förändringsverktyg i gestaltad livsmiljö. Hur har ni tagit er an det?
M: Jag tyckte först att det var jättesvårt, att det var så fritt. Min hjärna gick i gång på alla cylindrar och spann loss. Det var dessutom en svår tid att börja driva projektet i, precis före sommaren när alla började gå på semester och sluta skolan. Sen löste det sig, även om det var ett stort stressmoment vi bar på i början.
A: Vi har tänkt det som att hela vår projekttid och process är en tid då man är utåtriktad; pratar med alla man möter, drar i alla trådar och försöker få stoff. Jag har försökt tänka så hela tiden. Det går inte att snabba på en process som handlar om relationsbygge. Det kräver alltid sin tid.
M: Jag tror att det är att många som känner att det är så mycket som skulle behöva göras i Skärblacka, men att det går långsamt och att de är bortglömda. Vi har försökt visa att det vi gör ska ses som någonting grundläggande, att vi vill lyfta platsen och se vad som finns här. Det var skönt när vi tog oss förbi ”vad?” och kom in på ”hur?”.
A: I min praktik är det inte alltid viktigast för mig att göra någonting nytt utan snarare lyfta saker som redan existerar. Min metod går ut på att lyfta frågor om vilken samtid vi lever i, hur världen fungerar och vad vi har för resurser. Vilka strömningar finns det politiskt, kulturellt och socialt att ta hänsyn till? Produktion kan och behöver inte se ut som den historiskt sett alltid har sett ut. Om man vill prata om hur Skärblacka blir omhändertaget, bör man också ta med förändring och transformering som parametrar i sin egen process. Då handlar det också om att jag ska utmana mig.
M: Verkligen! Det här är ett projekt där även vi själva ska förvandlas. Jag målar ju annars och du arbetar på ditt sätt, men jag tycker att allt har blivit en sån härlig smältdegel. Det har blivit som en molnfödelse och transformation för våra arbeten och konstnärskap, men också vad gäller idéer om hur platsen skulle kunna förändras. Precis som molnet, som vi haft med oss som symbol för Skärblacka. Hur molnet kan fungera som en tankebubbla och en undran om vart vi skulle kunna ta oss, precis som hela projektet. Vi använde molnet redan under vår första workshop. Det var många som kom och berättade om hur det var förr… Då kunde vi med hjälp av ramverket flytta samtalet till tankar om framtiden istället.
Har samtalet som metod varit en viktig del av arbetet? Hur arbetade ni med det i era workshops?
A: Vi har främst arbetat med pappersleran som vi fått från bruket, men det viktigaste har varit att vi samtidigt sätter oss ner tillsammans med deltagarna och jobbar med händerna och pratar. Där skapades det ett utrymme att jobba koncentrerat med det lite svårhanterliga materialet. Materialet var svårt för alla – även för dem som redan kunde skulptera – framför allt att arbeta fram allting figurativt. Att det har varit ett svårhanterligt material tror jag har varit en styrka, nu när jag tänker tillbaka på det.
M: Det var ett nytt material och en ny plats för oss. Då behöver man vara ödmjuk och se vad som kan göras just här. Det var upplevelsen och samtalet som räknades. Att vi sen kunde prata om att pappersmassan faktiskt kom från bruket – det blev svaret på frågan: gräv där du står. Jag har ju också gjort workshops med årskurs fyra i Skärblacka. Alla fick varsitt stort papper där de fick skriva sin dröm på. Sen fick de knöla ihop pappret och de hopknölade papperna blev till moln. Där blev molnet väldigt tydligt som symbolik, att det här molnet var deras dröm. De fick sedan hålla upp molnen i luften tillsammans mot himlen, något som jag fotograferade. I den processen tänker jag att man förkroppsligar en tanke: Det blir lite lättare att nå sina drömmar om man faktiskt uttalar dem och sträcker sig mot dem.
Då har ni gjort workshops var för sig också?
M: Vi har ibland delat upp oss, men vi har alltid pratat om dem tillsammans och kommit överens om hur vi ska göra och där delat upp det mellan oss, efter vem som kan och vill. Ibland har det känts som att det varit viktigt att det skulle vara ett gemensamt spår och då har vi gjort det gemensamt.
Det låter som att ni har haft många spår och idéer om saker att göra med platsen. Har det varit svårt att hålla processen öppen och samtidigt ”få saker gjorda”?
A: Inte så svårt ändå. Utifrån förutsättningarna tycker jag att vi har varit väldigt produktiva och experimenterande samtidigt. Fram till början på september så hade vi en väldigt experimenterande process, men sen under den sista månaden har vi börjat konkretisera det och tänkt mer i banor kring vad vi kan ge till Skärblackaborna. Jag har upplevt att det snarare har varit svårare att hålla tillbaka i processen än tvärtom. Men jag står fast vid att jag tycker att i den här typen av projektprocesser är det bättre att inte göra något som är för ”exakt” eller ”fast” för tidigt.
M: Om vi hade konkretiserat för mycket från början hade varken vi eller Skärblackaborna förstått hur vi hade kommit dit och det känns viktigt. För mig var det en utmaning att inte göra något som skulle bli permanent. Jag har ganska svårt att ta mig an uppdrag när det ska vara förgängligt i sin form, men nu tänker jag att jag förhåller mig till det som att ”det får vara där ett tag, sen får vi se”.
A: För mig knyter det där återigen an till vad för värld vi lever i, när vi pratar om temporalitet i konsten. Allt går ju att göra permanent på något sätt, men frågan är om det alltid har ett värde? För dem som bor i Skärblacka kanske det är mer intressant att utveckla ett arbetssätt och en metod som i sig blir permanent än ett verk – om man pratar utifrån perspektivet gestaltad livsmiljö.
M: Vi hoppas ju på att det här bara är startskottet, ett frö till vad som kan hända här i
Skärblacka. Det är en plats som behöver omsorg och vi tror på att ge den omsorgen under en längre tid. Det är så vi har jobbat med molnen; använt dem som markörer för platser att arbeta vidare med. Molnet får bli en symbol för någonting annat som skulle kunna vara där.
Hur kom ni fram till att prata om drömmar och att arbeta med det som en drivande idé?
M: Det var ju först molnformen, ångan som kom ut ur pannan från pappersfabriken. Det som många tyckte gjorde att staden luktade illa vände vi till att Skärblacka hade en fantastisk molnfabrik som skapade tankar och drömmar.
A: Men också andan i den lilla bruksorten. Det är väl en fördom som befäster sig själv att man tänker att folk som inte bor i storstäderna känner sig bortglömda och som att ingen lyssnar på dem, men det finns också en sanning i det. Molnet blir då en symbol för den där svårfångade drömmen. Man hamnar igen i de spår som ofta pratas om i konsten – jämförelsen centrum och periferi, hur man hanterar det och ser på det.
I gestaltad livsmiljö finns det ju en inbyggd idé om att förbättra en plats. Hur har ni förhållit er till det i projektet och med personerna ni mött?
A: I min praktik har jag försökt komma bort från det så mycket som möjligt. Jag försöker t lyfta fram och belysa hur någonting ser ut och sen får folk själva tolka om de tycker det är ett problem eller inte. Jag vill inte berätta för folk som bor här vad det finns för problem, vad de behöver och vad de bör förändra. Jag försöker prata om det mer som öppningar än problem.
M: Precis, man lyfter potentialen av platsen och peppar.
A: Om man tänker på det ur ett större perspektiv så är det ofta så att om man löser ett
problem för någon så skapar man ett problem för någon annan och det tror jag man behöver ha med sig i sådana här processer. När man tänker på det utifrån tillgänglighet, plats, normfungerande person med mera. Man skjuter sig lätt själv i foten när man är så fokuserad på problemlösning.
M: Att tänka på konsten som en mötesplats, det är jätteviktigt för vår process.
A: Och att våga utmana normen kring att vara tydlig och bra paketerad. Att istället få vara det där molnet som rör sig undersökande mellan olika platser, tankar och drömmar och är föränderligt i sin form. Att platsen inte behöver vara bara en sorts plats utan den kan vara och göra flera saker samtidigt.
Hur har ni förhållit er till att ni båda har en förankring i Östergötland, men faktiskt inte kommer från Skärblacka?
M: Jag tror att det har hjälpt det konstnärliga arbetet att inte komma härifrån och komma in med en ny blick på platsen, men det tar längre tid att hitta nätverk och att bygga upp
förtroendekapital i form av andra relationer. Sen kan inte vi heller säga att vi är klara.
A: Vi har jobbat med saker som i någon form redan finns här och det tror jag är viktigt. Att jobba relationellt med platsen snarare än platsspecifikt tror jag är en viktig metod. Inte ”här har du en plats, skapa ett verk åt platsen” utan ”här har du en plats, skapa ett verk med platsen”.
I projektet har ännu ett lager av medskapande adderats genom att ni också skulle skapa tillsammans med varandra. Vad har det här projektet givit era egna konstnärskap?
M: För mig har det varit jättekul att få jobba med någon annan och få gå utanför min box och jobba med nya material och metoder. Det har varit otroligt värdefullt eftersom jag annars jobbar mycket ensam.
A: Jag har ju tvärtom nästan bara jobbat med andra i min praktik, men jag har förstått hur
värdefullt det är för mig att jobba med andra och att det inte alltid handlar om vem utan det
viktigaste är att det är med någon. Jag känner att jag inte är färdig med Skärblacka. Kanske för att det är just ett slags mellanrumsplats.
M: Det är ju också är en sorts omsorg kring platsen vi nu känner. Men det är också spännande att tänka på om man skulle ha arbetat med en helt annan plats. Vad hade hänt då? Men det är just det som är gestaltad livsmiljö, att det faktiskt blev något från den här platsen.
Brukar ni arbeta med omsorg i er konstnärliga praktik eller är det ett nytt spår?
M: Jag har gjort det ganska genomgående under lång tid, kring rättvisefrågor om inte annat. Det känns ständigt aktuellt.
A: Samma här och det var nog en väldig tur. Eller också är det så att alla som söker den här typen av projekt förstår vad det handlar om: detta är inte mina 15 minuter i rampljuset. Det handlar om platsen och det är platsens tur att få lite omsorg och uppmärksamhet.
Projektet Blicka mot Blacka är ett samarbete mellan Norrköpings Konstmuseum och Östergötlands museum med finansiering av Region Öst. Gestaltad livsmiljö är ett politikområde som Sveriges riksdag presenterade 2018. Det handlar om en helhetssyn på utformningen av våra livsmiljöer; platserna där vi bor, arbetar och lever våra liv. Projektet ”Blicka mot blacka – Konst och gestaltad livsmiljö” syftar till att bidra till ny kunskap om hur konstnärliga värden kan stärkas i våra gemensamma rum.