Hertha Hillfons skulptur “Huckle”

Publicerad 2021-09-13 I Mailis Stensmans essä beskriver hon Hertha Hillfons skulptur "Huckle", vilket är en keramisk skulptur. Verket Huckle lämnade Hertha Hillfon som ett receptionsstycke till Konstakademin, då hon antogs till Kungliga Akademien för de fria konsterna. "Huckle" ställdes ut på Konstakademin bland övervägande manliga konstnärers mer traditionella konst. Det är nu hundra år sedan Hillfon föddes, hon var en pionjär inom skulptural keramik och efter hennes död 2013, arbetade en förening för att bevara hennes ateljé i Stockholm, vilket inte lyckades. I höst kommer en ny bok ut om Hertha Hillfon och hennes konstnärskap, av Mailis Stensman.

Hertha Hillfon (1921-2013) valdes in i Kungliga Akademien för de fria konsterna 1971. Det är för ett halvt sekel sedan. Hon var då ganska ensam kvinna i den mansdominerade församlingen och mycket ensam om att arbeta med lera. Materialet anses av många ha mer med konsthantverk att göra och det är ett område som ses mer som bruksting eller prydnadsföremål med viss konstnärlighet. Leran sågs som ett ”lågt” material, görs tyvärr så fortfarande av vissa. Men då har man glömt historiens alla skulpturer i terrakotta, antikens mästerverk, de gamla tusenåriga kinesiska, etruskernas otroliga konstverk, de mexikanska och mycket annat under senare tid. Och man har inte sett en endaste en av alla dessa märkliga skulpturer Hertha Hillfon utfört. ”Leran är mitt språk och jag vill bygga som jag vill, bygga upp en hel värld. Vad farao det är? Det är vad man säger och leran är mitt språk. Det är vad det handlar om!”

I Konstakademins stadgar står det att ”Akademien räknar med att svensk ledamot inom fem år efter sitt inval till akademiens samlingar avlämnar ett receptionsstycke”. Konstnären skall välja konstverk ur sin egen produktion och lämna det till de samlingar man förvaltar sedan 1700-talet. Hertha Hillfon lämnar skulpturen ”Huckle”.

Foto på Hertha Hillfons skulptur Huckle

Hertha Hillfons skulptur Huckle foto Mailis Stensman

Regelbundet med några års intervaller visar Konstakademin de överlämnade konstverken för allmänheten. Senast visades skulpturen ”Huckle” på utställningen ”Tusen ledamöter… och några till” i de egna lokalerna i Stockholm. Hennes skulptur placerades som inledning till utställningen. Långväggen mitt emot i första stora salen var fylld med manliga konstnärers verk. Många allvarliga självporträtt från historien stirrade på sjaletten. Det var en fin placering, som visar att en liten skulptur rätt placerad kan få en mängd av gubbar i gungning.

Hertha Hillfons val av gåva till Konstakademin är fyndigt.  Hon överlämnar, lite försenad var hon, en skulptur föreställande ett huckle, en sjalett, ett dok, en huvudduk, en scarf, en sjal….    ”Huckle” avbildar enbart det lätt veckade tyget. Det omsluter inget ansikte, är bara sammanhållet under en frånvarande haka. Skulpturen talar lågmält, men med kraft, sitt tydliga språk om hur det var 1971, få kvinnor i Konstakademin. Att med en sådan enkelhet, bara med avbildningen av ett stycke tyg kunna vara så tydlig, så kraftfull, så sinnlig och så kritiserande klarar bara en stor skulptör. Den kastar minnen tillbaka i historien, mormors tid, farmors, den svarta sjaletten i kyrkan, på begravningarna, under högtiderna. Detta enkla kan berätta om liv och traditioner i andra kulturer och med andra bruk av ett stycke tyg.

För femton år sedan inlånades och visades ”Huckle” på utställningen ”Konstfeminism” på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Den väckte uppmärksamhet, spontana och livliga diskussioner ägde rum framför skulpturen av kvinnor som bar huvudduk. Skulpturen kan stimulera till samtal, som kanske upphovspersonen inte var medveten om, när den skapades för ett halvt sekel sedan. Eller kanske inte när Hertha Hillfon klokt överlämnade den till Konstakademin för att ingå i en samling som började skapas för mer än två hundra år sedan.

Är det några alldeles speciella frågor – kritik, hot, positiva reaktioner eller krav – som når Hertha Hillfon under den tid den är utställd i Helsingborg? Det vet vi inte. Hon är då 84 år och hon ser själv aldrig utställningen. Hon bestämmer sig för att skulpturen ”Huckle” omedelbart i förtid skall avlägsnas.

Var det hennes sätt att rädda den till eftervärlden?

Mailis Stensman, konstskribent och konstkritiker

Dela