HÄR SKULLE JAG VILJA BO!

Publicerad 2021-10-4 Stefan Hammenbeck skriver om frågan var man helst vill bosätta sig. Är det intressant att sätta ner bopålarna där kulturmånen är mager? Kanske inte för en kulturintresserad? Han visar på konstföreningarnas betydelse för konsten, konstnärerna och samhället. Samt den stora minskning av antalet konstföreningar som skett de senaste 20 åren.

Nog har vi väl lite till mans, som uttrycket lyder, utbrustit något i den riktningen. Men eftertanken har ofta fått entusiasmen att svalna. Vad är det man egentligen vill ha för att vilja bo på en viss plats? Under världspandemin vi nu befinner oss i har invanda och måhända även slentrianmässiga synsätt ställts på ända. Ett liv utan bibliotek, teater, museer, konsthallar – och konstföreningar. Vissa klarar sig utan allt detta, andra inte. Jag hör till den senare gruppen. Visst kan man läsa på paddan, se konstverk på datorskärmen och skypa med vänner med mera. Bekvämt och man behöver inte ens gå ut längre! Men nog börjar det kännas som konstgjord andning. Frågan är om det är hållbart i längden? En ännu viktigare fråga är om vi på sikt klarar oss utan fysiska möten. Detta som binder oss samman, ett osynligt kitt, som jag menar generar verklig kreativitet, ett tankeflöde inte sällan spontant i stundens ingivelse men också reflekterande över alltings beskaffenhet. Detta handlar om var jag verkligen skulle vilja bo. Förvisso, tillgång till vardagens basbehov av affärer, apotek, sjukvård, skolor och omsorg av olika slag, men det räcker inte. Vi har en själ också. Om själ inte faller i smaken står ordvalet fritt efter eget gottfinnande! Det dröjde i pandemins tid innan ärkebiskopen började tala om vårt andliga näringsbehov för att klara var dag – och för att utvecklas som människor.

I kulturens stora kittblandning finns ett inslag, som det varit relativt tyst om i diskussionen om hur pandemin negativt påverkat kulturscenen, nämligen våra lokala och regionala konstföreningar. Sveriges Konstföreningar, bildad 1973, är den samlande organisationen för landets konstföreningar. I Östergötland finns ett av förbundets 23 distrikt, som 2019, jag väljer året innan pandemin, bestod av 36 konstföreningar, varav 21 arbetsplatsföreningar. Östergötlands konstföreningar ingick i totalen av 648 konstföreningar med sammanlagt 113.826 medlemmar, varav 4.146 hörde till vårt distrikt. I Östergötland svarade de 36 föreningarna 2019 för 113 utställningar och som särskild konstbildningsverksamhet redovisades 94 olika program. Sveriges konstföreningar gör årligen konstinköp för långt över 100 miljoner kronor. Verksamheten bedrivs dessutom ideellt och utan arvoderingar. Dessutom bidrar föreningsformen till demokratisk skolning.

Visst kan menas att konstföreningar inte är ett basuppdrag för samhället. Men man kan inte blunda för kulturens roll som lokaliseringsfaktor. Det är en regions konstföreningar som bidrar till att hålla en regional konstscen vid liv. Vi kan inte heller blunda för att våra konstnärer har – och bidrar till – en bred omvärldsorientering som kommer den regionala konstscenen till godo. Konstföreningarnas antal i Östergötland har minskat under den senaste tioårsperioden. Främst arbetsplatsföreningar har lagts ned. Det beror inte enbart på ointresse, det förklaras även med att nya administrativa systemhinder hos arbetsgivarna försvårar föreningarnas praktiska tillvaro.

Hur vi än vrider och vänder på vad som gör en region attraktiv eller inte kommer vi inte förbi Kulturen. Varför skall man, om man är konstintresserad, flytta till Östergötland om det inte finns en konstscen här. Hur skall ett konstintresse kunna väckas om inte en konstscen finns? Varför skall de unga som nu går ut konsthögskolorna och akademierna i Köpenhamn, Bergen, Stockholm, Malmö och Göteborg flytta hit – eller tillbaka till sina röter – om ingen är intresserad av dem och det inte finns en livaktig, regional konstscen? Konstföreningar behövs tillsammans med gallerier, konstnärskollektiv, konstmuseer och konsthallar. Det är en allvarlig fråga om demokrati, inte bara om vad jag tycker eller vad som kan locka mig att utbrista Här skulle jag vilja bo!

foto av Stefan Hammenbeck

PS. Jag satt mellan 2001-2007 i förbundsstyrelsen för Sveriges Konstföreningar.
Genom min dåvarande kanslichef för Sveriges Konstföreningar fick jag
denna statistik: närmare ettusen (1000) konstföreningar har sedan 2007 upphört
med sin verksamhet. DS.

 

STEFAN HAMMENBECK
Konstintendent emeritus, fil dr.

Dela