Förändringsverkstan, utbildningsplats-digitalt
Förändringsverkstan vänder sig till dig som arbetar med nutidskonst, löd den inledande inbjudningen. Du kommer att medverka vid fyra kurstillfällen digitalt och möta olika aktörer runt hela landet. Det lät både inbjudande och intressant. Jag anmälde mig och förberedde en specifik och komplex utmaning som jag redan under 2019 hade påbörjat, men lagt på ”att-göra-senare” hyllan. Kanske skulle jag äntligen få hjälp att komma vidare i mitt arbete genom andras erfarenheter och kunskap?Inledningsvis svarade jag på de frågor som medföljde anmälan. Den fjärde frågan fick mig ett steg vidare i den redan nu påbörjade processen. Frågan löd: I vilken utsträckning handlar din utmaning om strukturer och strukturella processer? Det gav mig insikten att kunna resonera med skilda utgångspunkter och även kunna se mitt arbete från olika perspektiv. Jag förstod att det är viktigt att ha ett faktaunderlag som grund för att kunna beskriva, jämföra, men även att förklara och skapa en dialog med samtidskonst. Här började min resa in i förändringsprocessen.
Jag hade redan ett fast slutdatum till mitt projekt. Det var Förintelsens minnesdag den 27 januari, en vecka efter att kursen skulle vara avslutad. Min utmaning var att arbeta fram en konstutställning, vilken skulle belysa det fruktansvärda som hände under andra världskriget. Där grupptillhörigheten kom att bli en avgörande faktor till det massmord som genomfördes på judar, romer, funktionsnedsatta, homosexuella och oliktänkande. Min första frågeställning blev om jag skulle ge en kronologisk framställning och visa tidssambanden eller ville jag lyfta relationen mellan individens betydelse. Jag valde det senare, eftersom jag tidigt var intresserad av grupptillhörighetens styrka, men med insikten om att de yttre förhållanden måste finnas med då man inte kan lägga hela ansvaret på individen. Det blir ett avvägande, eftersom individen ändå behöver ta ansvar för sitt handlande. Ett samspel mellan dessa två aspekter bör finnas med i diskussionen precis som individ kontra kollektiv, diktator kontra massan, tankemönster, ideologi, ekonomi, kultur och mentalitet. Jag plockade fram två ledord, aktör och struktur. Min uppgift blev härmed att belysa dessa två kritiska aspekter för att få en förståelse till händelserna.
Jag valde att börja med individen. Min uppgift blev att bjuda in den grupp som jag kallar förövarna till en fiktiv middag. Jag var intresserad av att skapa en kontrastverkan där ondskan fanns omgiven av det vackra. I en första anblick var det en vacker tillställning, vid en närmare titt insåg man vilka som var avbildade och tog man sig tid att läsa de intilliggande menyerna, fick man veta vilka hemskheter de hade begått.
Nu var jag halvvägs in i processen och började plötsligt ifrågasätta hela projektet. Hur skulle jag hinna med att boka utställningslokal, bjuda in besökare och specifikt skolungdomar till utställningen och var det tillräckligt med ett dukat bord? Från det första stadiet kaos, där allt är otydligt och ovisst kändes steget långt till det andra stadiet ordning. Jag valde då att ta en andningspaus och tittade på min verksamhet ur ett helikopterperspektiv. 
Där och då insåg jag, att jag inte har svårt för, att starta upp nya projekt ofta med en bok som slutprodukt. Det svåra är att få en ekonomisk bärighet och med fyra stora parallella projekt under pågående kurstillfälle, kunde det ändå vara tillräckligt. Med den insikten gick jag till att tänka att inget resultat är också ett resultat. Alla jobbar med sina idéer och vill få tid till att skapa i sin egen takt, med egna uppsatta mål. Finns det ingen ekonomisk vinning är det även svårt att locka med fler ideellt arbetande aktörer. Inför det tredje mötet var jag inställd på att bara flyta med, lyssna och försöka hjälpa mina andra kurskamrater i deras frågeställningar. Jag hade ändå fullt schema med julmarknad, ett skapande skola projekt, skriva och illustrera en barnbok och fortsätta med den tredje delen i min romantrilogi. Varför skulle jag belasta mig med ännu ett
projekt, till vilken nytta? Här tog jag med andra ord beslutet att inte gå vidare med min kursutmaning. En mening hade dock fastnat i mitt medvetande från kursen, som jag inte kunde släppa. Våga äga din expertis!
November med julmarknad på Vadstena slott kom med stormsteg och jag hade ingen annan tid över än att sticka hattar och måla akvareller till kommande försäljning. Helgen blev som tidigare år välbesökt och några nya aktörer hade anmält sig till mässdagarna. Rakt emot min monter stod en annan konstnär från Motala vid namn Cecilia Massi. Vi började prata och insåg snart att vi dels hade liknande yrk
esbakgrund som lärare, men även en stark vilja att berätta något genom vår konst. En vecka senare bestämde vi oss för att ta en promenad för att se om vi kunde samarbeta i något projekt. Jag berättade om mitt arbete i Förändringsverkstan och visionen om att skapa en utställning där skolelever skulle få komma på besök och uppleva en lektion, inte linjärt traditionellt utan genom en konstupplevelse. Här förändrades allt! Jag fick gehör av en person som ville vara med och dessutom förstod vad jag menade. Med tveksamhet försökte jag ändå avstyra projektet då tiden började bli knapp. Men, med Cecilias entusiasm valde vi att fortsätta framåt, så under mitt fjärde deltagande i Förändringsverkstan, delgav jag mina kurskamrater om vad som skulle hända härnäst och de blev minst sagt förvånade. För mig blev min framgångsfaktor en likasinnad, driven konstnär.
Nu hamnade vi raskt in i den andra fasen, ordning. Vi utökade utställningen med målningar av Cecilia där offren stod i centrum. Lokal bokades, skolor bjöds in, affischer trycktes och sociala medier blev informerade. Samma vecka som Förintelsens minnesdag, genomförde vi utställningen, med inbjudna elever, vilka efter sitt besök skrev reflektioner efter sin konstupplevelse. Dessa texter skickade vi vidare till konstnärerna i Norra Vätterns Bild och Formkonstnärer, som har fått i uppgift att skapa tolkningar utifrån textunderlaget. Två veckor efter den första utställningen blev vi inbjudan till Stockholm med vår utställning och där genomförde vi allt på samma sätt. Vi bokade dessutom in besök av överlevarna Piotr Zettinger, Tobias Rawet och författaren Rolf Tardell. Med facit i hand genomförde vi två utställningar, besökta av flera hundra ungdomar och allmänhet, skrivna reflektioner, nya tolkade konstverk och blev uppmärksammade av lokalpressen. Vad blev slutresultatet? En bok förstås! En tredje utställning genomförs första veckan i juni med boksläpp på Dubergska gården i Motala. Just nu befinner vi oss i den tredje och sista fasen, kontroll.
Text och bild: Konstnär och Författare Madeleine Swanström