DE UNGA KONSTNÄRERNA
Att inte släppa in de unga konstnärerna i finrummet är som att inte släppa in praktikanter i fikarummet. I fikarummet sker de hemliga överenskommelserna, det är där de viskande kulturerna sätts, som sedan ordlöst formar resten av arbetsplatsen, skriver Anton Bergström Grabowska i den här artikeln. Han beskriver de höga trösklar som finns inom konstvärlden, där unga konstnärer ofta har svårt att komma in i gemenskapen. Han vill att vi släpper in en ny generation, inte för att ta över, eller för att ta bort, utan bara för att lägga till.Att inte släppa in de unga konstnärerna i finrummet är som att inte släppa in praktikanter i fikarummet.
I fikarummet sker de hemliga överenskommelserna, det är där de viskande kulturerna sätts, som sedan ordlöst formar resten av arbetsplatsen. De formar sättet personer tänker, hur de för sig, hur de utvecklas eller avvecklas. På samma sätt sker det samtal i det konstnärliga finrummet, där finns plats för en särskild typ av konstnär, han med många års erfarenhet, som byggt sin karriär under en tid i historien som inte går att jämföra med nu. Om vi bara ska lyssna på honom finns en risk för att samtalen blir monotona och jag kommer sluta lyssna. Mitt påstående är inte att ta bort värdet av erfarenhet, utan istället bjuda in det oerfarna för att möta och kritisera utifrån sin egen tid och sitt rum. I det mötet kan magi ske, den erfarne får se saker med ett par nya ögon och den oerfarna får lära sig att vässa sina kunskaper och argument. För om jag varje dag träffar samma personer, som säger ungefär samma sak. Finns inte risken då att jag börjar bli för bekväm för mitt eget bästa? Speciellt i rollen som konstnär. Är det inte just där som saker hela tiden behöver tänkas om, förnyas och diskuteras? Det är egentligen bara det jag önskar, att vi släpper in en ny generation, inte för att ta över, eller för att ta bort, utan bara för att lägga till. Den här generation av unga konstnärer har tillgångar till en värld många andra inte känner till. En värld där spridning av kreativitet kan ske på sekunder och i en omfattning som i alla fall inte jag ännu kan greppa.
Jag tror att vi måste bjuda in en mångfald av konstnärer för att få ett levande kulturliv. En mångfald där vi pratar kön, etnicitet och inte minst, ålder.
Min upplevelse är att steget över tröskeln är för högt, sätt dig själv i Nils Karlsson Pysslings skor, stirrandes på den där tröskeln, för dig lika hög som Burj Khalifa. Tänk dig viljestyrkan som krävs för att du ens ska börja klättra, för att du ens ska ta första steget, skulle du? Om vi direkt ställer krav för att ens få stiga över, så sätter vi redan där stopp för unga kreatörer som har andra förutsättningar. Som redan har höga krav på sig, i form av familj eller andra system. Skulle vi då sätta ännu ett till krav på en kanske redan pressad ung kreatör, så är det droppen för att kanske inte välja att gå vidare. Där bör vi som vuxna, som etablerade bli bättre på att först släppa in. Sedan ställa krav. På så vis ger vid chansen till fler ungdomar att ta ett steg närmre ett konstnärligt yrke. Men för att förtydliga min diskussion så tycker jag absolut att vi ska ställa krav och ha vissa förväntningar även på de yngre. Men vi måste börja i andra änden, den änden som flera kan ta del av och som gör att vi tillgängliggör nya yrkesval, i en värld där alla inte tror sig höra hemma.
Men varför är det viktigt för mig? Just för att jag var en av de här personerna. Jag stod själv där vid tröskeln och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig över. Men till min tur så fanns där två vuxna, redo att kasta ner repet för att hjälpa mig över. Randi och Anders. Utan deras vägledning in i en värld jag inte förstod skulle jag inte vara där jag är idag, jag skulle förmodligen fastnat och gett upp. Men nu gjorde jag inte där på grund av att några släppte in. Efter det så har flera erfarna öppnat dörren för mig, bjudit in till samtal och gett mig konstruktiv kritik på mitt arbete och hur jag kan tänka för att fortsätta framåt. Ni, nej, vi.. Är väsentliga här för framväxten av ett nytt kulturarv.
Poeten och aktivisten Emil Jensen berättade i ett segment på en konferens att han när han själv var ung möttes av vuxna som sa att han och andra unga är framtiden. Men som han så väl uttryckte det så vill väl unga faktiskt vara en del av samtiden.
Det tror jag med.
Nu är det upp till oss att se till att de som vill kan komma över den där tröskeln jag gång på gång återkommer till. För om du själv stod där utan något kulturellt kapital, skulle inte du vilja bli mött utifrån ditt intresse för konst och din vilja för kreativt skapande istället för att bli bemött för din erfarenhet och din ålder?
Anton Bergström Grabowska
Konstnär som brinner för unga