• Start
• »
• Artiklar

Konstkritikens vara eller icke- vara

Konstkritikens rötter finns i 1700- och 1800-talens nya marknader. Den framväxande borgerligheten behövde information och värderingsgrunder. Salonger, auktioner och gallerier växte fram. Men det fanns också trådar i upplysningens behov av analysinstrument. Denis Diderot (fransk författare och upplysningsfilosof, 1713-1784) anses vara den moderna kritikens upphovsman. Nya tidningar växte fram.

Konstkritikens uppdrag har traditionellt bestått i tre funktioner: att beskriva, analysera och värdera konst. Själva begreppet ”kritik” är värt att titta på närmare. Många uppfattar det som ett enbart negativt ord, men det kommer av grekiska ”kritike” och latinets ”criticae”, som innebär att ”bedöma, granska”. Efter granskande bedömning kan ju utfallet lika gärna bli positivt som negativt.

Tidningarnas kultursidor var länge den naturliga scenen för konstkritiken. Efter hand kom radio, TV och magasin. Länge fanns en gemensam plattform som kunde delas av läsare, konstnärer och konstsamlare. I dag är situationen mer eller mindre totalt förändrad. Papperstidningar har under 2000-talet nästan kvävts i sina försök att överleva. Utrymmen för all sorts konst- och kulturkritik har krympt enormt. 1600 tecken eller 2500 är maxlängder för kritik i regional press.

Den begränsade aktionsradien har ofta medfört att den kritik som publiceras har en tendens till att bli ”snällare”, hellre fria än fälla. Ökad försiktighet och diplomatisk balansgång gör sig gällande. I stället för att ta till skarpa rakknivar så hoppar vi kritiker hellre över en utställning. Vältalighetens tystnad gör sig ständigt påmind. Och det är ju inte bra. Kritiken var vassare förr! Och roligare att läsa. Välskriven konstkritik kan i sina bästa stunder vara en konstart i sig.

Digitala och sociala medier har övertagit stora andelar. Alla tycker till, ibland initierat, ibland vårdslöst och okunnigt. Samtidigt har radio/TV dragit ner på konstprogram. Å andra sidan har seriösa nättidningar växt fram som t.ex. omkonst.com, konsten.net, kunstkritik.se.

Konstkritiker är i regel frilansare. Det finns allt mindre ersättningsmöjligheter för dem. Kärva villkor är ju konstnärer vana vid – so what?

Men vad ska vi med konstkritiker till? Det är väl lika bra att det görs reportage om konstnärer? Visst, allmänreportrar kan göra intressanta insatser. Men de är just allmänreportrar och har inte fackkunskapen i konst- och kulturfrågor.

Länken mellan konstnärer och publik är viktig att hålla levande. Kunskapen om konstnärliga problem, att förstå konst, estetiska problem, och konstnärernas villkor tar lång tid att mogna in i. Det är ofta komplexa frågor som alla seriösa konstnärer brottas med.

Senast stora, teoretiska konstdebatter tog plats var på 1980-talet, då postmodernismen presenterades av giganter som Lars O Ericsson och Horace Engdahl. Begrepp som ”dekonstruktion, representation, original och kopia, den Andre, discourse” och annat stofferade tidningssidorna. En nyutkommen och intressant bok i sammanhanget är Johan Lundbergs uppgörelse ”När postmodernismen kom till Sverige”. Här begås lustmord på Horace Engdahl och andra.

Själv har jag alltid förutsatt att postmodernismen självdog i och med de fundamentalistiska terrorbombningarna av Twin Towers i New York 11 september 2001. Plötsligt blev det dödligt allvar! De filosofiskt-teoretiska luftmolnen med postmodernism kändes irrelevanta. Men Johan Lundberg menar att postmodernismen i dag på 2020-talet bitit sig fast på många universitet och påverkar tjänstetillsättningar, val av forskningsproblem, utbildningsprogram.

Men hur påverkas konstnärerna av allt detta? Mindre plats och mindre uppmärksamhet i medierna är ju inte bra för konstnärerna. En och annan skandal gagnar sällan den seriösa konsten. Risken är att samtidskonsten blir allt mer marginaliserad.

Ett sätt att bedriva motståndets estetik är den typ av seminarier som anordnades Tranås 29 – 30 november 2019. Konstnärer, skribenter och organisationer bjöds in. Tematiteln var ”Punctum Ceasura – Konstkritik i en ny offentlighet”. Aktuellt och mycket intressant. Tyvärr var jag själv inte med, men det verkade handla mycket om en ny inriktning mot att mera ”förmedla” än att ”kritisera” konst. Hur ska vi lösa dagens och morgondagens problem?

Jag vet att många konstnärer tycker att det vore angeläget med intervjuer och artiklar som ger fördjupande inblickar av hur olika konstnärskap utvecklas över längre tid. Jag håller helt med! Själv har alltid tyckt det var roligt, lärorikt och tankeväckande att få skriva i den genren. När jag började skriva offentligt i pressen omkring 1980 fanns det gott om plats i tidningar och magasin. Man kunde presentera eller skicka in egna förslag och få dem antagna. Så icke i dag. Det finns inte plats, tid, redaktionellt intresse eller pengar. Kampen om läsarna och upplagor är knivskarp.  Att skriva för hemarkivet, sociala medier eller luddiga egenbloggar är heller inte kul. Men Länskonstens nya webbsida Konst-Form-Design i Östergötland är ett mycket bra initiativ. Det måste finnas den typen av riktade och meningsfulla sammanhang både för konstnärer och konstskribenter, både regionalt och nationellt. Nya plattformar kommer ständigt att skapas. Och det ger hopp. För kritiskt tänkande och hoppfullt tvivel. Det behövs verkligen i tidevarv av ”fakenews”, populism, bluff och rackarspel.

Christer Fällman

Konst- och kulturskribent