• Start
• »
• Artiklar

Reflektioner på OpenArt

Det är första gången jag besöker en utomhusbiennal och Open Art. För Örebros del är det den nionde gången som utställningen arrangeras. I år reflekteras frågor kring vårt ursprung och vår relation till naturen, konflikt och kris, samhällsfrågor, demokrati och yttrandefrihet. Ett fyrtiotal konstnärer med olika nationaliteter visar omkring sextio verk inom ett begränsat område av citykärnan.

När jag kommer till Järntorget där infocenter och guidade visningar utgår ifrån, går det inte att missa verket, El Rey gick Ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel, av Valeria Montti Colque. Den femton meter höga statyn av kung Karl XIV Johan har förvandlats till en kvinna, gudinnan Ekekas, som representerar välstånd och välgång. Statyn är nu klädd i färgsprakande klädesplagg omsluten av 1 km lång mantel, vävd av 500 traditionella Mapuchevävare från Chile.

Om det här verket är färgglatt och ger en mer lekfull stämning så frambringar en del andra bidrag en mer allvarligare framtoning. Som i Concrete Setting av Sadaf Ahmadi, född i Iran. Hennes verk med kvinnoansikten iklädda chador, slöjor, hänger från en ställning på borggården. Skulpturerna kränger och svänger okontrollerat fram och tillbaka i vinden. Jag stannar upp, fascinerad över det känsloläge som skulpturerna i den råa och gråa betongen ger. Jag har tidigare uppmärksammat det här verket och konstnären genom en del artiklar, och jag känner mig ganska nöjd å konstnärens vägnar, över att se verket här i Örebro på en så pass strategisk plats där mycket folk går förbi. Byggnadsställningen kan jag dock uppleva som lite störande men det kanske är meningen. En begränsad zon med osynliga murar. Det är starkt och mäktigt och sänder påminnelser om människor som lever i kulturer av förtryck, framförallt kvinnor. Tänk att inte få kunna uttrycka sina åsikter eller klä sig som man vill eller studera. Rätten att få vara sig själv och uttrycka sig fritt är en självklarhet för oss i Sverige, och i västvärlden, men inte överallt.

Inte så långt från Concrete Setting står Evas sju döttrar av konstnärsduon Ekenger & Segerfelt som inspirerats av författaren Lasse Bergs böcker om Kalaharitriologin. Människor som tog sig mellan kontinenterna för 60 000 år sedan och lade grunden till nya folkslag, men också en anspelning till vår tid. Utvandring från krig, svält eller fattigdom och vägen för att finna trygghet. Sju av Evas döttrar ståendes i vattnet som blickar bort mot någon okänd punkt, ett nytt land.

Två andra verk som fastnat på min näthinna är Individual Shelters av Ronen Sharabani från Israel, Tre kuber som mäter 1,2 meter i kubik. Stramt tillverkade i betong med hål liknande de som finns i befästningar. Kuberna kan liknas som skydd men om man vänder på det kan de istället ses som fällor. Vapen kan riktas in i kuben och inte bara ut. Inne i kuberna visas videos och konstnären vill få betraktaren att se igenom det enorma medieflödet och fråga sig vad som egentligen är verklighet. ”Ingen kan helt och fullt kontrollera sin verklighet, men vi kan alla ha en egen uppfattning om det som sker:” Ronen Sharabani.

Bitte Allings bidrag, Madrassen, en madrass full med missiler visar påtagligt känslan och oron över att bo i en krigszon. Att leva i ett föränderligt samhälle där krig med bomber och förstörelse tyvärr hör till vardagen, känns svårt att föreställa sig och ändå lever miljoner människor under dessa förutsättningar.

Verket, Gaza International Airport av Hamada Elkept, Palestina, visar den sönderbombade flygplatsen. Fotografiet tryckt på tyg visar Elkept själv som en manlig karyatid, som försöker hålla upp och hålla ihop den söndertrasade byggnaden.

På en gata ligger en noshörning, Resting Rhino i Carraramarmor av Yemisi Wilson från Storbritannien, verksam i Sverige. Jag går runt den flera gånger. Den är vacker och rofull. Jag väntar nästan på att den ska resa sig upp och vandra iväg. Noshörningar har funnits i urminnes tider, men tjuvjakt och girighet har minimerat arten, så att den nu är utrotningshotad och skulpturen fungerar som en bra påminnelse för detta, där den ligger på just Köpmangatan.

Bland de större verken i hela utställningen är Liberator av Benoît Maubrey från USA, verksam i Tyskland. En massa högtalare, tangentbord och annan elektronik har satts ihop till en elektroakustisk skulptur. Det är meningen att vem som helst ska kunna sjunga, tala eller spela musik till en mikrofon, för att sedan (befriat) spelas upp i hundratals högtalare. Man kan till och med ringa till Liberator och säga vad som helst. Jag går förbi många gånger men ingen står framför mikrofonen – förrän sista dagen då en liten flicka på cirka 10 år stannar upp, tittar lite osäkert på sina föräldrar och mikrofonen, men stämmer sedan upp en liten sång som börjar lite trevande men blir starkare allteftersom. Sen börjar hon skratta och hoppa runt.

Den upplevelsen får avsluta min text samt vistelse under de här tre dagarna i Örebro och Open Art. Det är så många fler verk jag kunnat skriva om – men får nöja mig med ovanstående.

Det har varit en trevlig erfarenhet och jag har fått en mer förståelig uppfattning hur en del av verken vuxit fram, men även hur arrangörerna i samarbetet med konstnärerna använt sin kreativitet för att bidragen ska komma till sin rätt.

Text och bild: Agneta Östlund