Reflektion kring Örebro Open Art
Marie Munk ”Plasenta” 2024
Under våren fick konstnären Ulla Fredriksson ett resebidrag för att ta del av konsten på Örebro Open Art 2024. I texten kan du ta del av hennes tankar och reflektioner kring konsten som visades och biennalens format.
Det första som möter oss är en gigantisk mörkröd skulptur som flyter på Svartån utanför vårt hotell. Verket ”Plasenta” av Marie Munk är tillverkat av ett uppblåsbart material ger verkligen ett köttigt intryck. Jag såg först ett hjärta som låg och guppade i vattnet och min 11-åriga dotter frågade om den tjocka slangen som löper från mitten av skulpturen ner i vattnet är aortan och om den verkligen är så tjock. För ett organ är det och solen steker denna väldiga moderkaka så man lätt förnimmer hur stora svarta flugor surrar på den i solgasset. Jag har ett motstridigt förhållande till den röda ön som är med oss under hela vistelsen då vi bor intill och hela tiden ser den. Den ligger där, lika otrevlig som minnet av när en vän berättade om hur hon och hennes åt av efterbörden så som många djur gör, efter förlossningen. Dottern frossar i berättelsens detaljer kring hur den tilllagades med lök i ugnen och fantasier kring placentofagi tar fart i vårt sällskap. Den är likväl vårt riktmärke.
Örebro stad och utställningen inbjuder till vila, överallt finns bänkar och utomhusfåtöljer i olika storlekar och modeller. Verken är utspridda här och var i hela staden och vi orienterar oss med hjälp av en karta. Texterna vid titelskyltarna tar ofta ner verkens egen röst genom sina förklaringar så jag väljer att titta först och bara ibland läsa dessa. I parken, på torgen och längs de slingrande promenadvägarna längs Svartån finns sittplatser som inbjuder besökaren till att stanna upp. Vi hamnar i en djup och bred fåtölj, svåra att resa sig ur vilket får en att sitta kvar och då upptäcka något som annars inte hade uppmärksammats.
Jag vilar blicken på en av de många vattenkaskader som finns skjuter upp ur det mörka vattnet. Det är ett verk av konstnären DAKU, en anonym indisk konstnär. Höga vattenkaskader möter kvällssolen och bjuder på en stunds magi och kontemplation. Detta korta och flyktiga, ständigt skiftande, är med sin kraftfulla dialog mellan ån och solen det andra verket som stannar kvar i mitt medvetande. Även efter utställningen tänker jag på verket var gång jag går förbi en fontän där vattnet får möjlighet att brytas till ett prisma. DAKU utforskar fenomenet tid och vill överbrygga klyftan mellan det tillfälliga och det eviga vilket lyckas den här eftermiddagen i augusti när vita moln titt som tätt skymmer den heta solen och släcker variationen av färger i den vattenstrålen.
DAKU ”Hope” 2024
Blicken riktas sedan mot en staty iklädd färgsprakande kjolar i lager på lager. Karl XIV Johan, den första Bernadotten, har genomgått en metamorfos och förvandlats till en ”Ekeka” som konstnären kallar henne – en gudinna som representerar välgång och välstånd. Hon har pondus och ser otroligt kraftfull ut i där hon stolt tronar över staden och sin gigantiska färgsprakande mantel. Vi möter återigen regnbågen, bland annat i form av en bänk där vi slår oss ner omgivna av en air av glädje, generositet och lekfullhet.
Valeria Montti Colque 2023. Del av installation på Henry Allards plats.
Runt om i Örebro finns även verk som varit en del av Open Art Örebro och sedan köpts in varje år sedan starten 2008 fram till 2023. Dessa som står kvar är en stor skatt och informationsbladet som hör till utställningen visar även var dessa finns vilket är utmärkt! Den stora variationen och mångfalden av permanent offentlig konst är en stor rikedom för staden och samlingen växer år för år. Utställningen har under sina 8 upplagor dragit ett stort nationellt och internationellt intresse till sig.
Tankarna går till min hemstad och vilka likheter den har med Örebro. Främst vattnet, som är källan och livsnerven i båda städerna. Jag föreställer mig en utställning med skulptur och installation längs med och i vattnet i denna stad. Strömmen som först vilsamt slingrar sig fram i stora meandrar, sen rasar ner i vattenfall, vidare övergår till livsfarligt virvlande strömmar för att till slut stilla mynna ut i havet. Temat kanske kan vara transformation, förändring och maktskifte. Vilken stad tänker jag på?
Linnea Jörpeland. ”Pingvin” Inköpt 2013.
Text & foto: Ulla Fredriksson, konstnär.