Idyll och realism under exploatering – Industriområdet Sylten, Norrköping
Just nu är tillgången till konst på museer och gallerier stängd. Konsten förvägras oss. Vad som återstår är den öppna konsten, den offentliga konsten. Jag ser hela staden, i mitt fall Norrköping, som en utställning. Så inleder Mats Granberg sin vandring i Norrköping och skriver om konsten i vår närhet. Del ett av två.Jag har bott så länge i Norrköping att det inte är min stad längre. En vinterdag promenerar jag genom Syltens industriområde och upp på Syltenberget. På toppen kan jag se ut över hamnen, där Bråviken via Pampuskanalen förenas med Motala Ström. Sylten är en övergiven scen för Norrköpingsbornas kollektiva fantasi, och har varit så i över hundra år.
Ursprunget är Norrköpings Konst- och Industriutställning 1906, som lämnat fler spår i litteraturen än i verkligheten. Mest känd är filmaktuella Moa Martinson, som i sin självbiografiska roman Kungens rosor från 1939 berättade om sin tid som restaurangarbetare under utställningen. I mitt exemplar från 1946 har mytologiseringen redan påbörjats: ”Här målar författarinnan med klara, glada färger ett livfullt och roligt stycke verklighet”. Egentligen skrev ju Moa Martinson en realistisk arbetarskildring med — för dagens läsare — övertydliga konflikter men med en bevarad humor använd som ett av underklassens vapen mot överheten. Jag går i den dåligt bevarade trappa som Moa Martinson sprang i och som bär hennes namn fast alla skyltar är borta. Jag går ner mot en del av hamnen, inre hamnens södra kaj.
Den bästa skildringen av utställningen återfinns i Ole Söderströms roman Jugend (1977). Den skildrar utställningen som ett fantasiland. Moa blir en romanfigur bland flera. Romanen har, som Kungens rosor, ett tillbakablickande perspektiv. Men i Jugends prolog och epilog har de glada färgerna flagnat och täckts av realismens klarsyn: ”Med aktningsvärd miljökänsla hade man förlagt den stora Konst- och Industriutställningen på ett betryggande avstånd från Stadens dynamiska centrum, på en grön äng, hägnad av en lummig höjd varifrån allt vid klar sikt kunde överblickas: de bolmande industrierna och de blå horisonterna, inklusive den blåaste av alla, den som förtonade i fjärran”.
Här skildras inte bara utställningen som en idyll på distans från realismens ”kolsvärtade fabrikskomplex” utan även som en förljugen kuliss. De blåa himlarna är inget annat än blå dunster i betraktarnas ögon.
På 1930-talet bodde Ole Söderström i stadsdelen Oxelbergen, vars norra gräns går utmed Lindövägen. Det var då stadens utkant och han kunde se ut över Syltens industriområde och de sista resterna av utställningen. I hans romaner förekommer ofta dubbel- eller trippelexponeringar av minnesbilder, de blir ett slags spöklika memoarer där historiska personer rör sig som gengångare bland de levande och gränsen till verkligheten förtunnas.
Den inre hamnen och Syltens industriområdet ska exploateras. Jag har inget emot det. Nostalgi ligger inte för mig. Fast jag hoppas att området av historiska skäl dokumenteras ordentligt innan exploateringen sätter fart. Exploatering innebär investeringar i mark och infrastruktur och de måste betalas av framtida hyresgäster eller ägare.
Den bolmande röken kommer idag från Freudenberg, som producerar disktrasan och den klassiska Norrköpingsprodukten, disktrasan Wettex. Från Svea Choklads före detta fabrik kommer inga dofter längre från pralinen Polly. Men den svenska flaggan i gul och blå puts pryder fasaden och kan också minna om att företagets direktör på 1930-talet, Baltzar Billsten, var en av Norrköpings pronazister.
Mer storslaget har Sjöfartsverket strandat — det saknar direkt närhet till hamnen — i en av Norrköpings arkitektoniskt mest spännande byggnader, Lithografen, uppförd 1909-11 av arkitekten Carl Bergsten. Här bedrevs grafisk industri mellan 1858-1972.
Intill Lithografen ligger de gamla spårvagnshallarna (idag lokaler för Eon). Norrköping fick spårvagn och spårväg 1904. Två år senare kunde man åka spårvagn till utställningsområdet några hundra meter därifrån.
I en annan bevarad byggnad på Södra kajen, en imponerande tullhusbyggnad från 1800-talets senare hälft ligger nu företaget ED Bygg AB med devisen ED bygger drömmar. Den överskrider gränsen mellan befintlig stad och exploaterande visioner.
I Sylten kan man även spåra ett annat utställningstema. Det första objektet är en rucklig byggnad med fasad i korrugerad plåt. På det finns det en skylt: Holmen Textil. Den minner om Strömmens kraft och om att textiltillverkning och papperstillverkning växte fram parallellt. Historiskt sett är textilen förloraren och papperet vinnaren. Man kan följa Strömmens vatten, ur vilket man utvann kraften, några hundra meter uppströms för att få syn på nuvarande Holmens kontor i en nyrenoverad byggnad från 1960-talet.
Och det nedlagda kraftvärmeverket är en av de byggnader som dominerar Norrköpings horisont och hela Sylten. Jag föreställer mig att det i det tomma kontrollrummet sitter en konstnär och planerar, för det provinsiella Norrköpings del, megalomana offentliga konstverk som om Norrköping skulle hysa en världsutställning, NU 2021.
Nu sker detta inte bara i min föreställningsvärld. Det sitter faktiskt en konstnär i det gamla Bråvallaverket som har gjort om kontrollrummet till ateljé. Hon heter Åsa Jungnelius och ska genomföra flera stora projekt i det framtida Sylten och inre hamnens södra kaj. Hennes projekt heter Den nya världsutställningen. Om de blir idylliska eller realistiska, dystopiska eller utopiska återstår för NU21 att se.
1906 års utställning blev framförallt fiktion, minnen och drömmar. Men de var livskraftiga nog. Det skulle dröja hela 57 år innan Norrköping vågade sig på en utställning igen. Norrköpingsutställningen, NU64, skapades på krönet av den svenska folkhemsmodernismens optimism. Men då nästan så långt ifrån Sylten som Norrköpings geografi tillät: grässlätternas Himmelstalund, som också rymmer stadens äldsta konst med hällbilder från bronsåldern.
Mats Granberg