• Start
• »
• Artiklar

Samtala om konst, behövs det?

Min väninna menar att vi pratar för lite matematik, trots att det kan vara så roligt med siffror. I hennes inre har varje siffra en färg som ingår i en slags lek i fantasin vilket indirekt säkert har stärkt hennes förmåga till problemlösning i många olika sammanhang. Tänk om den informationen hade delats hela vägen fram till mig redan som barn och försökte hänga med i matematiken som enbart kändes tråkig och på samma gång skrämmande. Det kunde gjort skillnad och satt nya frön.

Hon och jag har växt upp under samma tid men ingen av oss minns att vi någonsin samtalade om varken matematik eller konst i grundskolan och vi tror inte heller att våra barn har gjort det, åtminstone inte från skolstarten, även om det blivit påtagligt i högstadiet i samband med betygsättning och att man måste kunna förklara hur man tänker för att bli godkänd.

Vi blev alltså inte (åtminstone inte jag) förlöst av någon lärare likt Sokrates som hjälper elever att hitta sitt eget språk. Framför konsten att samtala i den obligatoriska grundskoleundervisningen fanns dock alla möjligheter att lära sig tala väl med fokus på retorik, debatt och att hålla tal. Samt för några av oss där språklig kommunikation i tal och skrift inte ens är ett naturligt sätt att kommunicera även rätt till individuellt anpassad undervisning då språket också kan ses som en skyddsfaktor.

En gång under hela mig skolgång tillägnade alla klasser på gymnasieskolan en dag åt att samtala om kärlek och det är väl så nära man kan komma att samtala om konst tänker jag. Det var en fantastiskt och välbehövd dag tyckte jag, ungefär som att öppna en dörr i väggen i ett mörkt instängt rum och släppa in ljuset och friska luften. Vi satt samlade i en stor ring och plötsligt fanns det inga rätt eller fel utan det var våra subjektiva tankar, åsikter och frågor vi skulle sätta ord på. Därmed gavs tid att stanna upp och reflektera med upplevelsen av individuell och gemensam utveckling.

I ett allt mer stressat samhälle kan man undra hur mycket tid vi faktiskt har att tänka efter och att lyssna på varandra. Vilket fall behöver jag själv sorterar bort stor del information för att inte tappa bort mig. Samtidigt går det inte att strunta i att formulera sig väl efter vissa bestämda former i lagens namn även om man kan undra om det finns en enda människa som faktiskt kommer att lägga energi på att läsa eller höra skillnad i fråga om det handlar om en subjektiv eller vedertagen tolkning. Idag kan tom studenter köpa uppsatser på nätet i stället för att skriva dem själv alt. kopiera andras texter. Plagiat dvs. fusk eller stöld har enligt Universitetkanslerämbetet UKÄ blivit den största orsaken till varför högskolestudenter blir varnade eller avstängda från sina studier, den upptäckta stölden har ökat med 51 % sedan 2015. En stor del väljer alltså att inte se skillnaden mellan att kopiera och att forska. Då tänker vi inte självständigt och kritiskt i mötet med faktabaserad kunskap och våra egna frågeställningar och åsikter. Muntlig tentamen sägs vara bästa sättet att motverka denna utveckling även om det nästintill är lika vanligt med fusklapp i knät.

I tolkningen av konst där betraktarens reaktioner kan rymma frågeställningar om sig själv i förhållande till sin omvärld där ökad självmedvetenhet också kan leda till ökad förmåga att ta ställning inte minst för ett demokratiskt samhällsuppbyggande som också kan påverka den rådande samsynen inom kulturen idag.

Konst kan vara i stort sett vad som helst men hur förhåller sig den enskilda individen till den samtida konsten, är var och en verkligen medveten om sin konstsyn, att det kan räcka att bli berörd av konst eller ta reda på varför den eventuellt provocerar och att det inte enbart handlar om att tycka eller att försöka förklara den.

Trots allt ges plats för konst överallt i det offentliga rummet och det utbildas jättemånga unga konstnärer varje år som får skyhöga studieskulder därför att vi tycks överens om att vi faktiskt vill och behöver konst i vår omgivning men på vilket sätt behövs konst om vi inte förmår reflektera över den eller anses ett undermedvetet syre vara tillräckligt för själen.

I mitt enskilda arbete som bildkonstnär relaterat till den miljö jag rör mig i till vardags talas det sällan om konst även om det är den verklighet jag lär mig av så länge det finns möjlighet att läsa och lyssna till det jag söker svar inom via film och litteratur osv. Då det finns tusen olika sätt att vara konstnär på kan nog behovet av att samtala om konsten vara lika varierad, samtidigt som många konstutövare har fler arbetsroller där det kanske inte finns ett naturligt sätt att samtala om konst. I min andra roll som undersköterska på ett demensboende där det i den bästa av världar råder en attityd med tro på den estetiska kraften i vårdande handling med engagemang att skapa en miljö med tanke bakom färg och ljussättning, nyplockade blommor på borden med dukar och fint porslin, känsla för dukning och att maten ser aptitretande ut på tallriken och så vidare, där också humor och glädje sprids inte sällan medhjälp av film och musik. Fast vad gäller synen på bildkonst undrar jag om den inte lika gärna kunde bytas ut mot dekoration och jag upplever antingen ett tyst förakt eller en stor beundran hos kollegor då man samtidigt menar att man ingenting förstår alternativt ifrågasätter varför det läggs pengar på något som alla kan göra. Bildkonst anses samtidigt främja god hälsa som kan hjälpa människor att få intryck som det går att samtala kring även om jag i min kontakt med demensvårdsteamet har jag blivit informerad om att det inte ska hänga färgstark abstrakt konst på väggarna i gemensamma utrymmen på särskilda boenden för demenssjuka. Det är tom en stödinsats som förhoppningsvis bygger på erfarenhet och kunskap men det talas det inte om, det bara är så.

I kontrast till dagens kultur som mer och mer måste generera ekonomisk lönsamhet har skolan och konstutövare ett stort ansvar i linje med kulturpolitikens mål som är att främja allas möjligheter till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina egna skapande.

Vi behöver samtala, inte minst om konsten.

Isabel Cantzler