MONUMENT MOMENTS eller LAST MAN STANDING?
Vad har monumentet för betydelse i samhället? Stina Opitz skriver om monument som raserats och nya som blir till. Är lösningen på förlegade monument att rasera dem eller att göra nutida konst-kommentarer till monument?Ett minimonument-minne som bitit sig fast i mig var när den till synes oskyldiga skulpturen ”Den lille havefrue” blev halshuggen i Köpenhamn 1964.
Förövaren, Jörgen Nash, en dansk konstnär boende i Skåne, förklarade att han tyckte sjöjungfrun var ful. Dessutom tyckte han att eftersom sjöjungfrun var 90 år borde hon bli glad över att få ett nytt huvud. Han hade också något otalt trassel med kvinnor, som han angav som orsak till halshuggningen. Hm.
Det dröjde 34 år tills hon halshöggs en andra gång och då beskyllde Jörgen Nash den då anonyme gärningsmannen för plagiat.
Kanske känner jag lite avlägset släktskap med havefruen eftersom en till synes oskyldig hund i min installation ”Cirkulation II” också blev halshuggen två gånger. Första gången hittade några poliser huvudet i en rondell i Mjölby. Andra gången var det borta med vinden.
Jag började då för att trösta mig själv att sampla ihop en videofilm till min originalhund som jag hade kvar i ateljén. Filmen skulle innehålla klipp på olika kontroversiella monument som halshuggits eller rivits ner av politiska skäl. Jag döpte filmen till ”Alla vi som falla”.
Det började för längesedan, i Odessa år 1905, när tsar-Nicolai-II-statyn revs ner av upprörda svältande ukrainare i revolt mot tsarväldes överflöd. Efter en tid kom ryska revolutionen och de som tidigare rivit ner tsaren hade nu blivit stenhårda diktatorer och ställt sig själva som statyer på piedestalerna.
Jag vistades tidvis i Berlin på 1990-talet strax efter muren fallit. Nu skulle alla statyer av makthavare, envåldshärskare, kommunistpampar och despoter bort från gator och torg i det forna DDR. Det låg Lenin-statyer nedmonterade på oräkneliga platser i östra Berlin. Stalinmonument som raserades redan tidigare hade jag samlat filmklipp på från nätet och nu kom Lenin därtill i många versioner. Exempel på bortrivna monument på andra håll som jag samlat: General-Franco-statyn I Spanien fraktas bort, Saddam-statyn rivs ner under jubel i Bagdad, Al-Assad-monument i Syrien likaså. Och IS-folk spränger buddistiska världskulturarv utan att blinka.
Snart växte filmen klipp efter klipp. Jag började ana att den tyvärr skulle förbli ett evigt work in progress, en never ending melody. Jag hade valt musik till filmen, en långsam vemodig vals, som en sorgesång över den ständiga rundgången, när nya despoter träder upp på socklarna och tar över efter de gamla halshuggna och bortforslade bronsfarbröderna.
I samband med intensiva Black Lifes Matter-aktioner för ett par år sedan, började också krav växa på att gamla slavdrivare och kolonisatörer inte ska stå upphöjda som statyer utan monteras ned. Nu måste jag bygga på min video med fallande män t ex slavhandlare i Brighton med fler platser i England och Charlotteville bland andra ställen i USA. Apartheidmakthavare i Sydafrika rök också all världens väg. För att nämna några. I de fallen måste jag säga: Äntligen.
I Danmark tog konststudenter i ”Anonyma bildkonstnärer” 2020 en gipsbyst av kung Fredrik V från Konstakademien och slängde den i kanalen så den krossades. Aktionen berodde på att Fredrik V var kolonisatör och därmed borde försvinna ur vår åsyn enligt konstnärerna. I Sverige påstods förra året Linné vara rasist och hans monument skulle bort. En namninsamling påbörjades. Karl den XII-statyn var också på tapeten — någon föreslog att den skulle bytas ut mot en skulptur av Greta.
Filmaren Ruben Östlund bär på en strålande idé för ett par gamla Göteborgsmonument: Statyn med kung Karl IX i Göteborg ( medskyldig till Linköpings blodbad) flyttas till torget där hans son, Gustav II Adolf, står staty. Projektet ska heta ”Pappa kom hem” och i förslaget ingår att en samtida konstnär får uppdrag att göra en skulptur av mamman så att den lilla kärnfamiljen blir komplett.
Att leka med, rumstera om och hotta upp lite hopplösa monument över dubiösa gamla makthavare är kanske ett övergrepp men också en bra lösning. En annan strålandet idé kom Carl Johan De Geer med. Hans förfader, Louis De Geer, förevigad som staty i Norrköping, svenska industrins fader men också slavhandlare. Milles monument över honom har blivit ifrågasatt inte minst av Carl Johan själv. Han vill göra en egen skulptur och placera den intill den gamla som ett komplement, kanske i syfte att avväpna upphöjningen av Louis. Och då kan Louis lugnt stå kvar som både välgörare och slavdrivare i dialog med sin medskulptur och fri för omtolkning av varje betraktare. Lysande.
Värst hittills i nutid är att Putin satsar på Ivan den förskräcklige som splitternytt ryttarmonument. Den forne massmördaren är planerad stå på tre ställen i Ryssland hittills. Kanske speglar Putin sig i sin tyranniske själsfrände och har honom som förebild eller hur tolkar man rent vansinne?
Vem äger egentligen det offentliga rummet? Och vem kan svara på frågan om ifrågasatta makthavare ska raderas bort från gator och torg eller inte? Det kanske förblir en öppen fråga. Stor förståelse för dem som vill avlägsna men också viss oro för att historien alltför snabbt sopas igen bakom oss.
Samtidigt som jag blir glad över att nya samtida skulpturer i min omgivning brer ut sig, gnager en oro över vad som komma skall efter höstens val. Ett par borgerliga partier och SD slår sina påsar ihop och snörper ihop penningpungen för kulturen. KD har beslutat i planen för Linköping att här ska inga höga ”skrythus” få byggas och alla byggnader ska vara småskaliga och ha spröjsade fönster. Och ett kommunalråd i samma parti försökte censurera ett konstverk på en utställning. Hörde jag något om armlängds avstånd? Därtill kommer SD som ogillar konst som de anser vara anstötlig och oharmonisk och som kan komma att bytas ut. Och SD:s vurm för gamla segersälla krigshjältar gör att de kanske snart blir aktuella för att hoppa upp på piedestalerna. Enligt sverigevännernas talesman i kulturfrågor ska dessutom svenskhet vara en merit inom konsten.
I så fall får man väl själv dra ut på en raid, kanske få tips av ”Anonyma bildkonstnärer” hur man laddar batterierna och sedan i skydd av mörkret dra iväg på hemligt uppdrag rakt in i kulturskymningen.
Stina Opitz 2022