Digitaliseringens pandemi
Under pandemiåret har inte bara möten, kurser och workshops flyttats till skärmen, utan även utställningar och själva konsten. Louise Waite, konstnär i Östergötland, skriver om digital konst som en konst i utveckling. Både förmedling av traditionell konst tex från institutioner och själva konstutövandet har blivit mer digitalt. Det digitala formatets möjligheter och tillkortakommanden utvecklas i artikeln.Det senaste året har vi alla behövt gå en slags crash course i digitala format. Möten och kurser sker via zoom, workshops via videoinspelningar som läggs ut på Youtube och vi får finna oss i att upplevelsen av konsten förflyttas till skärmen och det är endast dokumentationen vi får ta del av. Istället för att uppleva konsten i utställningsrummet får vi en kort digital visning där guiden får minst lika mycket plats som verket själv. Den konst som vi faktiskt får ta del av live reduceras så gott som enbart till den offentliga konsten. Det är därför inte så konstigt att det senaste året haft så stort fokus på monumentets roll i vårt offentliga rum.
Digital konst är ett brett begrepp inom samtidskonsten som refererar till konst som görs med hjälp av och i relation till digitala format och forum. Termen digital konst är en relativt ny definition och är i högsta grad aktiv, den definieras fortfarande. Flera konstnärer och curators har valt att jobba med vad de definierar som ”post-digital art” som utvecklats helt ur en digital tradition. Digital konst är sprungen ur teknikens utveckling inom det digital fältet och använder sig därför av former som från början var utvecklade för både sociala, vetenskapliga och militära ändamål. Även om konsten arbetar med nya tekniker är den född ur en konsthistorisk kontext och använder sig av tidigare generationers konstnärliga kunskaper och hantverk för att göra sina verk.
Dock skulle jag påstå att konstvärlden inte plötsligt domineras av digital konst denna underliga pandemitid. Istället har förmedlingen av konsten behövt ställa om och institutioner försöker tappert att ge oss konstupplevelser genom det digitala. Men frågan är om detta är en fungerande och rättvis modell som konstverken tvingas förhålla sig till, om den faktiskt kan bära med sig några fördelar? Jag tror att konsten och dess format alltid bör ske med utgångspunkt i nyfikenheten och drivkraften i konstnärens arbete. Det finns så lite ekonomisk vinning för gemene yrkesutövande konstnär att detta behöver vara relevant. Med det sagt så drivs konstvärlden av två starka krafter; att utveckla och utmana traditionen och skapa nya uttryck eller att följa traditionen och arbeta i traditionella format. Jag tror själv att det digitala formatet bär på otroliga möjligheter vad gäller upplevelser, uttryck och geografisk spridning, men jag tror också att det ska användas på rätt sätt. Precis som museet är ett narrativt rum med en specifik publik bör även det digitala forumet curateras med samma noggrannhet.
Då jag är uppvuxen i en post-internet tid och verkar professionellt som konstnär under en period då det digitala är etablerat så upplever jag att internet har en stor påverkan på konstfältet, till viss del genom uttryck, men framförallt genom det sätt arbetsrollen för konstnärer ser ut. Konstnärer idag förväntas vara ständigt aktiva och göra det arbete som tidigare skötts av gallerister, såsom marknadsföring och dokumentation. Med detta skifte har konstnärsrollen expanderats och följer samhällstrenden där internet blir en förlängning av jaget. Konstnärens jag blir dess konst och gränserna mellan arbete och fritid suddas ut ytterligare. Den kanadensiske sociologen Erving Goffman ville problematisera situationen genom att ställa frågorna var ”back stage” ligger i den digitala kontexten och när konstnärer egentligen får hänga upp hatten för dagen och slutar vara produktiva. Detta är något jag känner igen mig i. Jag upplever också att zoom tagit det ett steg längre genom att vi suddar ut gränserna mellan Netflix och ett möte, att vara offline och online. Vi som användare passiviseras genom att bli till åskådare, en roll vi även är vana vid i museet.
Det digitala förändrar också ett konstverks kvalitet och dess rättigheter. Denna problematik har rest en diskussion om rättigheter kring bildanvändning som både berör konstnärer, individer och rättssystem. Jag upplever att diskussionen tyvärr fallit bort till följd av vår brådska i att desperat försöka hitta nya sätt att förmedla och arbeta på.
I The Guardian publicerades 2015 en artikel som ställde frågan om hur museer skulle se ut år 2020. David Anderson från National Museums Wales svarade att “Museer 2020 bör vara radikala och deltagarbaserade institutioner i hjärtat av deras samhällen.” Det digitala har varit närvarande i våra liv sedan länge och bär på dessa möjligheter, men har vi verkligen lyckats använda det till fullo?
Louise Waite