• Start
• »
• Artiklar

Konsten i ett geopolitiskt perspektiv

Konst görs av konstnärer. Självklart, tyckte redan Marcel Duchamp. Han valde och utnämnde också vissa ting till konstverk. Utan konstnärer ingen konst – i alla fall ingen ny konst. Det är också praktiskt och pedagogiskt att definiera konst utifrån konstnärernas skapande. Definitionen är inte perfekt, men användbar. Utifrån den teoretiskt filosofiska frågeställningen: Vad är konst? kan det pragmatiska vara värt att påminna om. Länken konstnärer – konst – konstverk är fungerande i de flesta fall. Där konstnärer finns, där finns konsten. Konstnärer skapar energier och diskussioner, utvecklar kulturlivet. Därför viktigt att konstnärer kan bo och verka i landets regioner och utanför storstäderna. Men det är inte oproblematiskt.

Konstverken i sig kan färdas över stora avstånd. De kan produceras på ett ställe och förflyttas över tid och rum. Den heliga marknaden griper in. Den både aktiverar, stimulerar, förflyttar – men den stör också. Marknaden säger att du som ung konstnär helst ska söka dig till konsthögskolorna i storstäderna, knyta kontakter och få den heta stimulans som tätheten ger av professorer, kollegor, utställningar, samtal och kritik. Mot detta protesterar givetvis konstnärer nu och då. I slutet av 1800-talet blommande konstnärskolonier i Europa och vid sekelskiftet i Norden. Men de hade relativt kort överlevnad. I vår tid har kollektivverkstäder och arbetsmiljöer bildats både på mindre orter och i storstäderna.

Ett helt självlärt unikum ute i skogen blir alltmer sällsynt. En äktnaiv. Men man ska aldrig säga aldrig. Om vindarna och trenderna är de rätta, kan det komma en ny period med intresse för det oförstörbara och unika. Eller? Otänkbart?

Gallerier, museer, samlare och konstauktioner sätter pris på konstverken. Hysteriska utropspriser pumpas ut i medierna med jämna mellanrum. Priser på både klassiska och samtida verk ropas in till svindlande summor.  I november 2020 såldes Nathalie Djurbergs skulptur ”Crocodile” för 16 miljoner kronor på Bukowskiis till en amerikansk samling, vilket är det dyraste i samtiden enligt auktionsfirman. Nathalie Djurberg är uppvuxen i Lysekil och inte i Stockholm. Sina konstutbildningar fick hon på Hovedskous i Göteborg och Konsthögskolan i Malmö. 2006 blev hon Becker-stipendiat och ställde ut samma år på Färgfabriken. Karriären tog fart. Vad hade hänt om hon aldrig lämnat Lysekil? Skulle hon nu kunna återvända dit och upprätthålla sin image och sitt fulla konstnärskap?

Motståndets estetik finns. En uppiggande protest iscensattes på Sothebys auktionshus i London 1918, när BANKSYS ”Flicka med ballong” strimlades i samma ögonblick som utropspriset 1,4 milj. dollar klubbades. Den finns/fanns också att se på SVT play. Banksy började ju som okänd gatumålare. Nu kostar hans verk miljoner. Men hans citat är fräcka, t ex ”Think outside the box, collapse the box, and take a fucking sharp knife to do it.”

Ett annat bra exempel på kritiskt motstånd är Johan Lundbergs bok ”När postmodernismen kom till Sverige”. Här sågas det friskt. Horace Engdahl och postmodernistiska hårklyverier får på moppe. Storstadens korrupta vänskapsförbindelser mellan Forum-kretsen och Akademien tydliggörs. Elva av de aderton kom in den vägen. Värsta bymentaliteteten!

Konst görs överallt av konstnärer. I centrum såväl i periferin – om nu den senare finns i digitala mediers tidevarv. Man kan bo och arbeta långt ifrån stora städer och ändå synas på egna webbsidor och i digitala medier. På landsbygden finns billigare hus och ateljémöjligheter. Östergötland är historiskt ett jordbrukslandskap med bosättningar i alla väderstreck. Det finns mer än 250 konstnärer i länet. De flesta bor i tätorter och städer. Men vissa kontakter måste ändå upprättas personligt och mänskligt med centrum.

Ett exempel är Karin Broos (f 1950) liv och karriär. Hon föddes i Uppsala, växte upp i Linköping och utbildade sig på Konstakademien (1970 – 75) i Holland där hon träffade sin man Marc Broos. De var fattiga som de flesta unga konstnärer. De skrev brev till olika kommuner och mäklare i Småland och Värmland om ett billigt hus på max 30 000 kronor. Den enda som svarade var en mäklare i Hagfors. De flyttade till ett gammalt skolhus och 1998 började de driva kulturmuseet Alma Löv. Karin Bros fick sitt genombrott ganska sent i en tät följd med utställning på Kristinehamns konstmuseum hösten 2008 direkt följt i januari 2009 med utställning på Galleri Christian Larsen i Stockholm. Rimligtvis ”upptäckte” Larsen henne och genomslaget blev stort i storstan och sedan i USA.  Kontakten var upprättad och pengar började flöda in i konstnärshemmet för första gången. Konst och ekonomi är ändå viktigt.

Notera att konstnärsparet fortsätter att bo och arbeta i den lilla orten Smedsby, Östra Ämtervik. Karin Broos trivs med lugnet och rytmen på landsbygden. Men vad hade hänt om hon bara fortsatt att ställa ut på småorter runt omkring? Konstnärligt hade hon ju ändå utvecklats långt på en liten plats, men storstaden gav språnget ut, gav resurser och större motivation att verka.

Det vore ju förfärligt om alla konstnärer drog till metropolerna. Konsten ska leva i hela landet. Men det är ändå som konstnär viktigt att bli sedd och uppskattad. I en bok som kom här om året med titeln ”Att bli konstnär”, problematiserar Dan Wolgers tänkvärt ”att konsten är en människa som betraktar sig själv.” Men han anser samtidigt att konsten är utan ärende. Tvivlet finns alltid där. ”Ateljéarbetet är en evig strävan att kompensera. För en permanent förlust. ”Man ligger alltid på minus”,

Ja, vart man än befinner sig i geografin och sökandet är vi alltid på minus – det är väl människans innersta vara? Med en parafras på Descartes skulle man kunna säga: ”Jag tvivlar, alltså finns jag till.” Ur tvivlet kan konst växa – både här och där, i centrum och periferi.

Christer Fällman