12 Dörrar till och från makten
Under våren fick Hasti Radpour ett resebidrag för att ta del av konsten på Luleåbiennalen 2024. I texten kan du ta del av hennes tankar och reflektioner kring konsten som visades och biennalens format.
Från ett nyvaket, grönt och blommigt landskap i Östergötland i maj 2024, reser jag till ett grått Norrbotten som fortvarande sover under tjock lager av gammalsnö. Resmålet är Luleåbiennalen 2024. Jag läser på lite innan min resa; Luleåbiennalen är en konstbiennal som initierades 1991 och är Skandinaviens äldsta, den drivs av Konstfrämjandet sedan 2018. Årets tema är På tröskeln till 1:1, vilket utforskar samspelet mellan naturliga och byggda miljöer samt hur samhällen påverkar regionala och globala områden. Biennalen finns på olika platser, i Luleå, Boden, Kiruna och Messaure och konstnärligt ledarskap för årets biennal innehas av Aude Christel Mgba och Bruno Alves de Almeida. Bland de medverkande konstnärerna finns:
Daniel de Paul (Brasilien), känd för sitt arbete med borrkärnor och kopparkablar som utforskar geologisk tid och mänskliga livstider.
Em’kal Eyongakpa (Kamerun), som arbetar med ljudinstallationer och performances.
Fadlabi (Sudan/Norge), vars verk på isbanan i Luleå är en hyllning till hans mentor och speglar traditioner från Sudan.
Anna Zvyagintseva (Ukraina), som presenterar en modell av sin fars hus i Kiev, anpassad efter myndigheternas säkerhetsinstruktioner.
Jenny Nordmark (Sverige), en konstnär från Kalix som skapar verk med stark lokal förankring.
Eveliina Sarapää (Finland), en arkitekt och konstnär som undersöker hållbara byggpraktiker.
Andra deltagare inkluderar wiklundwiklund, en svensk konstnärsduo, och Architecture of Aroha, som består av konstnärer från Sápmi och Nya Zeeland.
Biennalen visar verk både inomhus och utomhus i Luleå, Boden, Kiruna och Messaure, vilket skapar en bra dialog mellan konsten, miljön och samhället tycker jag. Mina förväntningar är annorlunda än vad jag ser i Luleå. Jag blir överraskad av att utställninglokalen är så liten och konstverken väldigt få! Jag studerar varje verk, sitter och antecknar, fotar och läser men ingenting lockar mitt intresse riktigt i kulturhuset i Luleå. Så jag hyr en bil och åker hela vägen till Kiruna för att se en installation där.
Mycket värd en femtimmarsresa i ett för mig främmande och otroligt häftigt landskap. På en rastplats under resan, sitter jag på en ganska obekväm trädstubbe med en varm kopp kaffe i handen och läser om Kiruna. Jag förstår att Kiruna håller på flyttas på grund av omfattande markdeformationer orsakade av gruvdriften i området. De djupa utgrävningar leder till att marken ovanför blir instabil och riskerar att sjunka. För att säkerställa säkerheten för invånarna och fortsätta gruvdriften som är central för Sveriges ekonomi och järnmalmsproduktion, beslutades att stora delar av staden skulle flyttas. Målet är att skapa en ny, modern stadskärna som ligger på stabil mark. Jag är supernyfiken! Ganska sent på dagen i en blåsig, kall och märklig Kiruna, hittar jag installationen i den nybyggda delen av staden.
FOLKMAKT är en platsspecifik installation utformad av Jenny Nordmark. Verket består av tolv dörrar från Kirunas första stadshus, kända som Igloo. Det historiska stadshuset, var ett lokalt landmärke ritat av arkitekten Artur Von Schmalensee och invigt 1963. Igloo ofta omnämnt som Kirunas vardagsrum. Stadshusets centralhall fylldes av utställningar, fester, evenemang och strejker som den viktiga svenska gruvstrejken 1969-1970 som banade väg för LAS, en lag som reglerar de anställdas förutsättningar i Sverige. 2001 blev Igloo kulturminnesmärkt, men revs trots detta och en studie som visade på möjligheterna att nedmontera och återuppbygga delar av huset, med anledning av den pågående stadsomvandlingen.
På Luleåbiennalens hemsida läser jag mer om denna installation. Verket installeras intill Kirunas nya stadshus Kristallen, som är ritat av Henning Larsen Arkitekter och invigdes 2018. Som en referens till den historiska byggnaden Igloo, har klocktornet, ytterdörrarnas originalhandtag och utvalda material och byggnadsdelar flyttats med till Kristallen. Det som gör konstverket extra intressant tycker jag är att konstnären på ena sidan av dörrarna från det gamla stadshuset målade olika ytterdörrar inspirerad av trompe l’œil tekniker och dekorativ målning som vanligtvis används inom scenografi. Handlingen att måla dörrarna utomhus under tiden för utställningen blir ett sätt att bjuda in till samtal med förbipasserande. Under Luleåbiennalens öppning och avslutningsevent bjuds medborgare in till att samlas och ge uttryck för sina åsikter kring utmaningar och möjligheter som finns i Kiruna. Dessa spelas in för att spelas upp i Kristallens entré under utställningsperioden genom att använda en av dörrarna från Igloo som en högtalare och inkludera medborgarnas röster i det nya stadshuset.
Mycket meningsfullt, ironisk och symboliskt verk. Mycket smart och praktisk val av plats tycker jag, den kan aktivera det offentliga rummet genom att bjuda in besökare att reflektera, diskutera, hålla tal och därigenom få sina röster hörda. Dörrarna leder oss till en försvunnen värld. Ett minne, ett förlorad hem. De kan även föreställa den förflutna och den som kommer. De personliga föremålen, namnskyltar och dekorationer på dörrarna gör hela upplevelsen väldigt nostalgisk. Jag tycker att alla kan relatera till detta verk, inte bara kirunabo. Vi har alla upplevt eller kommer att uppleva flytt på ett eller annat sätt i våra liv. Undrar om dörrarna kan även symbolisera dialog mellan människor och de som har makten? Kan dessa dörrar väcka frågor om invånarnas möjlighet att påverka beslutsfattare och delta i den demokratiska processen?
Det hoppas jag verkligen.
Text och foto: Hasti Radpour